Kallblodig dubbelmördare drack kaffe hos grannen efter att han skjutit sin mor och bror

Kanske trodde ni att det var slut på hemskheter i Säffles mörka historia - då trodde ni fel, riktigt fel. 28 år efter dubbelmordet i Elofsbyn tar vi oss tillbaka till den 14 mars 1931 och Tveta. Hemmansägaren Karl Petter sitter trivsamt och dricker kaffe hos sin granne när polisen kommer förbi - och griper honom för det fruktansvärda dubbelmordet på sin mor och sin bror.

Först en liten kort presentation av huvudpersonerna i den här hemska historien: Ett hus i Tonerudstorp, Tveta, övertogs den 4 december 1930 av en familj, inflyttad från Halland. Familjen bestod av änkan Ester, sönerna Nils och Karl Petter, samt systern Selma. Modern, som var änka sedan ett 20-tal år tillbaka, var omkring 75 år gammal, Nils runt 40 år och Karl Petter var några år över 30. Tillsammans bodde de nu på bottenvåningen av huset, bestående av två rum och kök. Övre plan hyrdes av gårdens förre ägare, lantbrukare herr Jansson och hans familj – hustru och ett par minderåriga barn.

Men vi går tillbaka till den där dagen - bara en kort stund innan Karl Petter kikade förbi hos grannen för en kopp kaffe. Vad var det egentligen som orsakade denna hemska händelse?

Karl Petter, som redan tidigt på dagen varit på dåligt humör, hade mellan halv åtta och åtta på kvällen bråkat med både sin bror och syster – bara om någon småsak. ”Han hade då i vredesmod ryckt ut den nedersta av byrålådorna samt fått fram, sitt där förvarade gevär, en enkelpipig hagelbössa, som han laddat.”

Selma hade vid denna stund rusat upp för trappan till herr Jansson samtidigt som hon ropade:

– Nu har Karl Petter fått fatt i bössan, så det går aldrig väl!

Karl Petter hade laddat vapnet och stående på tröskeln mellan köket och det intilliggande rummet, där han och hans bror sov, avlossade han det dödande skottet. Detta innan hans bror hann sätta sig i säkerhet ut ur köket. Nils föll framstupa bredvid spisen - träffad rakt i hjärtat. ”Döden var ögonblicklig.”

”Mankemang uppstod med vapnet”

Under tiden hade herr Jansson sprungit ned och kom lagom för att se änkan Ester, som varit sängliggande, stappla iväg mot sonen, ”tydligen i avsikt att söka hindra den sinnessjuke i hans ohyggliga förehavande. Hon hann emellertid blott ta några steg emot honom, då skottet small. Träffad i högra sidan av bröstet föll hon död ned på köksgolvet någon meter från den äldre sonens lik.”

Att Selma sprungit vidare till en av grannarna, via herr Janssons lägenhet, blev troligtvis hennes räddning. I tron att Karl Petter hade för avsikt att även ta hans liv, fick nu också herr Jansson försöka sätta sig i säkerhet. Hans hustru hade smugit sig ner för trappan i strumplästen, och i snö och mörker tog hon sig fram till en av grannarna några hundra meter därifrån. Här skaffade hon hjälp mot galningen, som nu sökte efter sin syster Selma.

”Då han likväl inte fann denna, lade han bössan särtagen i byrålådan, där även ammunition förvarades.” Fastän han inte velat medge det, pekar allt på att Karl Petter menat att hela familjen skulle tillintetgöras. ”Att så ej blev förhållandet torde i första hand få tillskrivas den omständigheten, att mankemang uppstod med vapnet, vidare att systern i tid hann finna en fristad hos en av grannarna.”

Mördaren greps när han drack kaffe hos grannen

Grannarna, som bodde några hundra meter bort, hade blivit underrättade om det hemska dramat genom fru Jansson. ”Via telefonväxeln tre kilometer från Tonerudstorp hade polisen i Säffle alarmerats.”

Tillförordnad landsfiskal Elfström och kontorsskrivare Lindmark, tillsammans polismännen Frykman och Ellison åkte omedelbart ut ”till platsen för den uppskakande gärningen, beväpnade och med iakttagande av den försiktighet, som förhållandena påkallade. Mannen kunde ju fortfarande vara beväpnad, och man visste ju icke, om han hade någon ammunition kvar.”

Polismännen, som förstärkte med fjärdingsmannen i Tveta, hittade snart den eftersökte hos en uppskrämd granne, ”där den hemske gästen nyss trakterats med kaffe och uppträdde som om ingenting hänt. På frågan ” vad han nu ställt till med?”, svarade Karl Petter lugnt:

– Ja, ja, det är all right.

Han gjorde inget som helst motstånd när man knäppte på handklovarna runt hans handleder och lät sig villigt föras därifrån. Han visiterades och då anträffades en avskjuten och två laddade patroner i hans kläder. På vägen in till arresten sa han inte ett ord om sin fruktansvärda gärning, ”utan han satt stilla och molstirrade framför sig.”

Under tiden Karl Petter förvarades i arresten i Säffle, uppträdde han ”apatisk och föreföll oberörd av ogärningen, och det råder intet tvivel om, att mannen är fullt sinnesrubbad.” Några egentliga förhör kunde inte hållas med Karl- Petter, eftersom man inte fått några vettiga svar. Landsfiskalen tyckte därför att det var lämpligast att förflytta mannen till centralfängelset i Karlstad.

Vem var då denne Karl Petter? Vad var det som fått honom att så kallblodigt skjuta ihjäl både sin mor och bror? Vi tar en liten titt på hans historia.

Tidigare sjukdomshistoria

Karl Petter föddes den 3 december 1899 i Halland. Han var son till jordbrukare Andersson och hans hustru Ester. Fadern hade avlidit 1909. Fram tills han var 22 år gammal arbetade han på faderns jordbruk, men därefter reste han till Amerika. Han vistades där i åtta år och var största delen av tiden bosatt i La Grange, Illinois. Under sin vistelse där arbetade han med cementgjutning, målning och liknande - dock mest kortvarigt, ”möjligen beroende på att han använt sprit - han hade dock icke varit starkt begiven därpå.”

Han ska före sin Amerika-tid, vid ett tillfälle, ha varit intagen på ett hospital, fastän han tillfrisknade och utskrevs därifrån. Men under hemresan till Sverige i augusti 1930 fick han ”på båten recidiv av sjukdomen och visade så tydliga tecken till sinnessjukdom, att fartygsbefälet sin plikt likmätigt vid ankomsten till Göteborg överlämnade honom till därvarande polis.”

Torparen Arvid, Halland, som var svåger till den sinnessjuke förövaren, berättar om Karl Petters tidigare sjukdomshistoria. Karl Petter var, innan han reste till Amerika, ”en vildbasare och mycket supig” konstaterade svågern. Strax efter sin hemkomst från Amerika blev Karl Petter intagen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där vistades han för observation i tre dagar, varefter han utskrevs som fullständigt frisk.

– Jag var själv uppe och hämtade honom, och jag kunde ej finna annat än att han var fullt normal, säger Arvid.

Tecken på ”utbrytande sinnesförvirring”

Karl Petter flyttade därefter först hem till sitt föräldrahem i Halland. Några år tidigare hade huset brunnit till grunden, men syskonen hjälptes åt att uppföra ett nytt hus. Hemmet blev dock för trångt för så många. Man kom då överens om att modern, systern Selma samt bröderna Karl Petter och Nils skulle flytta till Värmland och slå sig ned där. Man köpte då huset av herr Jansson - med en mark på ungefär 25 tunnland i Tonerudstorp.

Svågern Arvid hade inte hört att det skulle ha varit bråk eller missämja syskonen emellan men inte heller att Karl Petters sjukdom förvärrats. ”Arvids tro är att den svåra olyckshändelse Karl Petter råkade ut för, då han med cykel körde omkull i Bolets backe, varit en väsentlig bidragande orsak till att sinnessjukdomen nu bröt ut på fullt allvar och fick så ohyggliga följder.”

Det är väl också en förklaring till att man inte ansett det nödvändigt att konsultera läkare för Karl Petters skull eftersom ha åtminstone verkade vara fullt frisk. Men på sistone har Karl Petter åter visat tecken till ”utbrytande sinnesförvirring”, vilket gjorde att herr Jansson en dag, veckan före mordet, fått honom undersökt av läkare. Men eftersom man inte trodde att Karl Petter var så illa däran som han var, så brydde man sig inte om att få honom inlagd. ”Att han varit farlig för den allmänna säkerheten hade man inte haft klart för sig”. Dock hade många ofta sett honom ”gå och skratta och småprata för sig själv, men verkade på det hela taget ganska beskedlig och enfaldig”.

Detaljer från polisrapporten

Rannsakningen med Karl Petter hölls nästkommande måndagsförmiddag, alltså den 16 mars - två dagar efter morden. Här framkom nu ännu mer detaljer av detta hemska brott. Såhär beskrev tillförordnade landsfiskalen Elfström i sin rapport om vad han och poliserna bevittnade vid sin framkomst:

Omkring klockan 20.30 den 14 mars anmäls det per telefon, att hemmansägaren Karl Petter samma dag i Tonerudstorp, Tveta socken, skjutit sin mor och bror. ”Vid ankomsten till platsen brann det elektriska ljuset i köket och kammaren i byggnadens nedre våning, under det att det var mörkt i den så kallade salen, samt i övre våningen. Genom ett fönster iakttogs, att en man och en kvinna lågo till synes livlösa å golvet i köket. Då det ej var känt, huruvida Karl Petter, vilken uppgivits vara beväpnad med gevär, vistades i huset eller ej, iakttogs den största försiktighet vid framryckningen mot huset.”

Snart fick man dock veta att Karl Petter befann sig hos hemmansägaren Johansson i Tonerud – man begav sig genast till Johanssons bostad och anhöll Karl Petter. ”Han anträffades sittande i köket, där han i sällskap med Johansson drack kaffe.”

Karl Petter fördes till häradshäktet i Säffle, medan landsfiskal Elfström, fjärdingsman Karlsson, poliskonstapeln Frykman och hemmansägaren Svensson i Snåret, fortsatte undersökningen på platsen.

Nils anträffandes liggande på golvet i närheten av köksspisen, ”med huvudet mot sydost och ansiktet mot golvet. Under huvudet låg hans mössa och pannan stöddes av vänstra handen. Vid undersökning av kroppen befanns att ett hagelskott, av haglens ringa spridning att döma avlossat på mycket ringa avstånd, genomträngt kläderna och inträngt i kroppen i hjärttrakten. Ringaste tecken till liv kunde ej förmärkas.”

Den döda kvinnan kändes igen som syskonen moder, änkan Ester, av hemmansägare Svensson. ”Hon låg på sin vänstra sida med uppdragna ben i närheten av dörren till kammaren med huvudet i samma riktning som Nils. Ett hagelskott hade inträngt i högra sidan av bröstet, tydligen med riktning något nedåt snett bakåt mot vänster. Sannolikt torde åtminstone en del av haglen ha inträngt i hjärtat. Haglens spridning var något större än på Nils.”

I salen anträffades i nedersta lådan av en byrå ett enkelpipigt hagelgevär, kaliber 12, söndertaget i tre delar, med en i pipan kvarsittande avskjuten patron.

Lantbrukaren herr Jansson, hans hustru och systern Selma, som vistades i herr Janssons bostad på övre våningen, vågade sig efter polisens ankomst ned. Genom deras berättelser kunde förloppet av den hemska händelsen klarläggas så gott som i minsta detalj.

Karl Petters version om dådet

Den 15 mars, alltså dagen innan rannsakningen, förhördes den anhållne Karl Petter. Han berättade om sina förehavanden under morddagen den 14 mars. Han hade stigit upp någon gång mellan klockan 09.00 och 10.00, gått ut och sett till djuren – därefter hade han gått in igen. Något senare hade han varit ute i skogen med sitt gevär och skjutit "för skojs skull". På frågan om han kunde komma ihåg vad som skett på kvällen svarade han:

– Ja, jag sköt min bror och min mor!

Han kunde inte berätta orsaken till dådet men han uppgav följande uppgifter:

Geväret hade Karl Petter köpt i Halmstad - skotten hade han själv laddat. Han hade inte grälat med sina syskon under dagen. ”Brodern Nils hade han skjutit, enär denne hotat honom med en yxa.” Om detta skett vid mordtillfället eller tidigare kunde han dock inte redogöra för, men man hittade ingen yxa i köket vid undersökningen. ”Hans bror hade även hotat honom en gång, "då han var liten".”

Efter att Karl Petter skjutit Nils hade modern, som varit sängliggande, kommit utspringande i köket, och då hade han även skjutit henne. Något som helst motiv till detta fanns inte. Hon hade varken försökt gå emellan eller ta geväret från honom. När han avlossat detta sista skott mot sin mor hade patronhylsan fastnat i gevärspipan, ”varför han tagit isär geväret och lagt det i byrålådan, där han brukade förvara detsamma. Därest patronen ej fastnat, skulle han ej hava lagt ned geväret, men någon upplysning om vad han i så fall skulle hava företagit sig, kunde han ej förmås att lämna.” Han förnekade att han haft för avsikt att skjuta systern Selma eller herr Jansson.

”Under förhöret verkade Karl Petter apatisk och ointresserad, gäspade ofta, flinade ibland fånigt och grät dessemellan stilla. På tillfrågan förklarade han sig fullt inse, vilket svårt brott han begått, men förklarade sig beredd att taga följderna därav. Det hade varit så mycket bråk, att han velat göra slut därpå.”

Systern och grannarnas version

Under rannsakningen den 16 mars lästes också vittnesuppgifterna från herr och fru Janson, samt från systern Selma upp.

Herr Jansson hade genom Olssons egendomsbyrå i Åmål kommit i kontakt med syskonen. I mitten på november 1930 hade han ingått ett avtal gällande försäljning med Nils och Selma. Prislappen var 10.000 kronor (359.027 kronor i dagens värde). Från köpet hade han dock undantagit lägenheten på övre våningen, fram tills den 1 oktober 1931.

Det 4 december hade de tre syskonen, åtföljda av sin moder Ester, ankommit. Modern, som lidit av lungtuberkulos, hade under den första tiden rätt ofta varit uppe och hälsat på familjen Jansson, men på senare tid hade modern nästan alltid legat till sängs.

Vid ett par tillfällen, omkring 14 dagar efter tillträdet, hade Selma kommit upp till makarna Jansson och berättat att Nils slagit henne. Vid ett tillfälle hade Karl Petter berättat för herr Jansson, att han slagit Nils för att denne slagit Selma. För övrigt hade herr Jansson inte märkt någon osämja mellan bröderna.

Någon gång i slutet av februari 1931 hade Selma kommit upp tre gånger under samma dag och bett herr Jansson gå ned och lugna Karl Petter, ”enär denne visade sig våldsam. Herr Jansson hade varje gång gått ned och lyckats förmå Karl Petter att hålla sig lugn för tillfället, dock först efter att ha slagit omkull honom och hållit honom stilla.” Fjärde gången hade Selma kommit upp och då varit svårt slagen i sidan. Hon sa så att hon inte vågade gå ned igen – hon var rädd att Karl Petter skulle slå ihjäl henne. Därför hade hon fått stanna hos familjen Janssons över natten.

Efter detta blev det lugnt, men på det senaste hade herr Jansson ”dock märkt, att Karl Petter började bliva alltmera slö och tyst samt stundom gick och skrattade för sig själv, varför han dragit den slutsatsen, att Karl Petter höll på att förlora förståndet. ”

Lördagen den 14 mars vistades herr Jansson tillsammans med hustrun uppe i sin bostad. Omkring klockan sju på kvällen hade Selma kommit uppspringande, ”mycket upprörd och förskräckt, samt sagt att Karl Petter börjat syssla med geväret och patronerna igen och att hon var ledsen för att hon ej kommit åt att gömma geväret.”

Fem minuter efter att Selma kom hördes ett skott. Herr Jansson sprang ned. ”Då han kommit i dörröppningen mellan kammaren och köket såg han Nils ligga på golvet, orörlig, och till synes livlös, samt Karl Petter stå i dörröppningen mellan köket och salen med geväret vid axeln siktande på modern, som från kökets mitt kommit springande mot herr Jansson. Omedelbart därpå hade Karl Petter avlossat skottet, varvid modern segnat ned strax framför herr Jansson, som därvid vänt om och sprungit upp i sin bostad, vars dörr han reglade.”

”Enär makarnas barn voro ute och väntades hem, hade herr Janssons hustru om några minuter, då hon hörde Karl Petter vistas i salen, utan skor smugit ned för trappan, dels för att möta barnen och dels för att tillkalla hjälp. Karl Petter hade sedan kommit upp ett par gånger och frågat efter Selma, varvid herr Jansson sagt, att hon gått till någon granne.”

Fru Jansson berättade i stort sett samma historia som sin man. ”Hon hade smugit ut i strumplästen för att Karl Petter ej skulle höra henne, och först sökt barnen hos grannar samt därpå sprungit till Magnusson i Tonerud och bett denne tillkalla landsfiskalen.”

Fröken Selma berättade att för ett par år sedan, då hon och Karl Petter vistades i Amerika, så hade Karl Petter fått ett par slag i huvudet av en batong. ”Sedan den tiden hade hans förstånd tidvis varit dåligt.” Då han inte visade några tecken på förbättring, hade hon fått honom att följa med hem till Sverige, där syskonen därpå inköpt fastigheten i Tonerudstorp i syfte bland annat att bereda Karl Petter lämplig sysselsättning.

Under tiden i Tonerudstorp, hade det inte förekommit någon allvarlig osämja mellan syskonen. För inte så länge sedan hade dock Karl Petter sparkat henne i bröstet för att hon gömt undan hans gevär. Dagen därpå verkade han dock ha ångrat detta, eftersom han då bjudit henne på kaffe på sängen samt skjutsat henne till läkare i Säffle.

På sista tiden hade Selma tyckt att han blivit sämre och varit rädd, ”att han skulle företaga sig någonting farligt. Hon hade talat med Nils om sina farhågor för att Karl Petter skulle göra dem något illa, varvid dock Nils svarat, att han ej trodde Karl Petter vara farlig, enär han vore för rädd av sig. ”

Lördagen den 14 mars runt klockan sju på kvällen, eller något senare, hade Karl Petter legat påklädd i sin säng. Selma låg även hon på sin säng, så hon var lite trött. Hon bad Nils göra eld i spisen och koka kaffe. Nils hade gått ut i köket och slog då igen dörren något för hårt efter sig. ”Selma hörde hur Karl Petter låg och vände sig i sin säng samt drog en djup, suck varpå han steg upp och gick fram till byrån, där han drog ut nedersta lådan, vari Selma visste, att han brukade ha sitt gevär förvarat.” Hon hade blivit rädd och rusat ut i köket och sagt till Nils att Karl Petter sysslade med geväret – därefter sprang hon upp till herr Janssons bostad.

”Selma antog, att Nils, vilken ju tidigare uttalat att han ej vore rädd för Karl Petter och som för övrigt var långsam och sävlig till sitt sätt, fortsatt sitt förehavande med stallyktan och blivit skjuten av Karl Petter, innan han hunnit sätta sig till motvärn.”

Erkände oförbehållsamt

Rättegången hölls måndagen den 30 mars inför Näs häradsrätt i tingshuset i Säffle. ”Långt före den utsatta tiden var förrummet fullt med tingsmenighet, och när dörrarna omsider öppnades, blev varenda plats i tingssalen i ett ögonblick upptagen. Icke på långt när alla kunde släppas in, men de övriga stado tåligt väntande utanför i avvaktan på att någon därinne skulle gå, och således lämna en plats ledig.”

”Karl Petter uppträdde lugnt och stilla men verkade virrig och så gott som fullständigt oberörd av vad som förekom, och varav han syntes ha ganska liten uppfattning. Vid ett par tillfällen kona ett halvt fånigt leende över hans anlete.”

Rättegången började med att domaren försökte få fram en redogörelse av Karl Petter - dels för själva mordgärningen och dels för motiven. Det blev endast korta svar och ofta sa han att han inte mindes. Vad domaren emellertid lyckades få fram, var i sammandrag följande:

”På fråga om orsaken till morden förklarade han, att det var för att få slut på allt kiv och oväsen i hemmet. Han hade klart för sig, att modern och brodern skulle dö av skotten. Han hade stått i salen och skjutit brodern och när han såg honom falla till golvet hade han ej brytt sig om honom. Istället hade han vänt geväret mot modern, som kommit in från kammaren. Han mindes ej, om han tagit ut patronen efter första skottet, men medgav, att så måste ha skett. Däremot hade han icke efter andra skottet sökt få ut den fastnade patronhylsan utan gått och lagt ned geväret i byrån. ”

Han berättade också att, på eftermiddagen under morddagen, hade hans bror grälat på honom. När de båda stått ute och sågat ved hade Nils kastat brädbitar på Karl Petter, och då han frågat varför hade han fått till svar "att det är sista dagen du lever".

”Grälet på vedbacken”

”Både modern och Nils hade ständigt grälat och varit ilskna på honom, men trots upprepade frågor av domaren kunde han ej lämna någon förklaring till orsaken. Någon tanke på att döda brodern hade han icke haft förrän vid det nyssnämnda grälet på vedbacken, och bössan hade han köpt för att jaga och ha "litet trevligt".” Efter dådet hade han gått till grannen Johansson, där han blivit bjuden på kaffe och talat om olika saker - mordgärningen hade dock inte varit på tal.

”På ordförandens fråga medgav han, att han tyckte det vara mycket illa vad han gjort, och att han icke skulle vilja göra om det. På ytterligare fråga nekade han envist till att han någon gång förut haft tanke på att döda modern eller brodern, eller att ta sitt eget liv.”

På fråga om han där varit intagen på sjukhus under sin tid i Amerika, upplyste han att han för "kroppslig sjukdom" vårdats på ett sjukhus. Så småningom medgav han att orsaken var att han skurit sig i armarna, ”och omsider kora det fram, att han gjort ett försök att taga sitt liv.”

Efter Karl Petters berättelse var det dags för vittnesförhören. Först hördes systern Selma, som lämnade ytterligare några iakttagelser från morddagen.

Selma och Nils hade på morgonen varit till Åmål. Vid hemkomsten tyckte hon att brodern verkat mycket förändrad och för övrigt betett sig underligt, som stärkt henne i hennes tanke, att sinnessjukdomen vore på väg att åter bryta ut. Senare skulle man dricka kaffe, och för att lugna honom hade systern, såsom ett par gånger förut, hällt av den ordinerade medicinen i hans kopp. Detta var det enda sättet att få den i honom, ”enär han icke ville godvilligt taga den. Han hade emellertid hällt kallet tillbaka i kaffepannan.”

Sedan hade Karl Petter länge suttit och stirrat i golvet utan att säga något - Nils låg under den tiden på soffan. Systern hade även lagt sig för att vila, ”men rusar upp om en stund vid en häftig smäll i en dörr, och då får hon se Karl Petter ta upp geväret ur byrålådan.” Hon ropar då till brodern Nils, att brodern sysslar med geväret, samt springer därefter upp till familjen Jansson på andra våningen. Kort därpå hördes ett skott, och just då herr Jansson skyndar ned, kommer det andra dödande skottet.

”Uppträdde besynnerligt”

Vidare hörs också en av familjens grannar, herr Forsberg, och även herr Gustafsson som varit på besök hos herr Johansson, då Karl Petter kom dit efter mordet. Även hördes den häktades svåger, herr Eliasson, gift med en syster till Karl Petter. Även han lämnade ytterligare uppgifter i sitt vittnesmål.

Herr Forsberg hade på morddagen kommit till huset där familjen bodde och då frågat Karl Petter, som var ensam, hur det stod till med modern. Svaret han fick var:

– Käringen ligger där inne, och henne är det nog bra med.

”Herr Forsberg, som varit sjukvårdssoldat och således hade lång erfarenhet, hade tyckt att Karl Petter fått något lömskt och irrande i blicken under sista tiden, och särskilt lagt märke härtill vid besöket på morddagen. Han hade emellertid alltid funnit honom snäll och foglig.”

Herr Gustafsson, som varit hos herr Johansson, då Karl Petter kom dit efter mordet, hade tyckt ”att denne uppträdde besynnerligt. Han hade flera gånger suttit och småskrattat alldeles omotiverat, men däremot knappast sagt något, om han ej blev tilltalad.” Herr Johansson hade samma uppgifter att ge - han tyckte således också att han verkat konstig.

Herr Eliasson berättar att efter återkomsten från Amerika 1930 hade Karl Petter varit ganska förändrad, ”och bland annat talat om, att man ville förgifta honom, så att han till och med en gång i vittnets hem kastat ut en del flaskor genom ett fönster under utropet:”

– Edra giftblanderskor!

Selma berättar vidare att Karl Petter, allt sedan batongslagen mot huvudet han fick i Amerika, blivit ”tungsint och grubblande, särskilt efter det han förtärt sprit. Ofta talade han om att han icke dugde till någonting eller var till någon nytta, och att det vore häst att han toge sitt liv. Det var vid ett sådant tillfälle han hade gjort självmordsförsöket genom att skära sig i armarna.”

”Han var dock alltid snäll och from. Rörande förhållandet mellan bröderna uppgav hon, att Nils ofta gjort antydan om att brodern var en "fjanter" eller en "fåne", vilket märkbart sårade Karl Petter, även om han icke låtsade därom. Något gräl mellan brodern och honom förekom icke.”

Önskade dödsstraff

Vidare fanns ett utlåtande från Doktor Brinck rörande den häktades besök för en undersökning. Karl Petter hade talat om ”förgiftning från omgivningen, varjämte hans minne var så svagt, att han hade svårt att redogöra för sina närmaste släktförhållanden med mera. Det hade då varit på tal om hans intagande på sinnesvårdanstalt, och meningen var att han skulle återkomma för ny undersökning.” Men den undersökningen hade inte hunnits med innan det nu gått för långt.

Åklagaren framställde sina yrkanden. Han fann det styrkt att det varit Karl Petters uppsåt att döda modern och bror. ”Men däremot överlämnar åklagaren åt rättens prövning, huruvida gärningarna utförts med berått mod eller i hastigt mod.”

Karl Petters advokat ansåg det ”ådagalagt att det icke förefanns några motiv för mordgärningarna, och att dessa utförts under sinnesförvirring. ”Han yrkade därför i enlighet med strafflagen, att den häktade skulle förklaras strafflös.

Han uppgav, att den häktade uttalat önskan, ”att få dödsstraff, och när han upplystes om, att detta vore borttaget, förklarade han att om han bleve frigiven, skulle han nog ha förmåga att försörja sig genom sitt arbete. När han fick veta att så långt kunde han nog ej hoppas, som att bliva frigiven, uttalade han sin önskan att få komma till någon plats, där han icke behövde sammanträffa med någon människa.”

”Härefter tog häradsrätten enskild överläggning och avkunnade därpå det utslaget, att läkares utlåtande skall inhämtas rörande den häktades sinnesbeskaffenhet vid mordgärningarnas begående samt om behov av hans intagande för vård å sinnessjukanstalt.” Målet förklarades vilande i avvaktan på utlåtandet, varefter domstolen skall återupptas och meddela beslutet. Den häktade skall under tiden vara kvar i häktet.

Slutakten i det hemska dramat

”På onsdagen den 17 juni förekom åter till handläggning om målet mot den för dubbelmord häktade Karl Petter. Utlåtandet om den häktades sinnesbeskaffenhet hade nu inkommit från sinnessjukavdelningens läkare vid cellfängelset i Västervik, där Karl Petter var intagen för observation.” Utlåtandet blev följande:

”Han är för det mesta slö och likgiltig samt fullkomligt oberörd av sina hemska gärningar. På fråga om orsaken till dessa uppger han ibland, att brodern och modern ”voro elaka mot honom”, och att det särskilt var broderns åtgärd på morddagen att gå efter yxan som gjorde, att han tog fram bössan och sköt. Ibland förklarar han emellertid, att han väl visste, att varken brodern eller modern ville honom något ont, och att han ej kan förklara varför han sköt. Rörande mordet å modern säger han ibland att, sedan han dödat brodern, tyckte han det ”var synd om modern” och därför tog även hennes liv. Ena gången förklarar han sig ångra vad han gjort, men den andra att han icke känner någon ånger, ”utan det skulle så ske”. Vid fråga om det straff han väntar sig, förklarar han att ”de få göra med mig vad de vill”. Han vet att han är på sinnessjukhus, men nekar att han är sinnessjuk.”

Man kom alltså fram till att Karl Petter, ”på grund av sinnessjukdom vid brottens begående, saknade förståndets bruk och att han fortfarande är sinnessjuk och i behov av hospitalsvård.” Karl Petters advokat begärde att den tilltalade skulle förklaras strafflös. Efter enskild överläggning avkunnade rätten följande utslag:

”I målet har blivit klarlagt att Karl Petter den 14 mars berövat sin moder och broder livet, men enär av det avgivna läkarutlåtandet att den tilltalade vid brottens begående var i saknad av förståndets bruk, förklaras han strafflös. Han skall ej i häkte hållas men på grund av hans sinnessjukdom skola de åtgärder vidtagas, som angivas i lagen om sinnessjukvård.” Karl Petter förklarades alltså sinnessjuk och straffri.