21-åriga Elin Almberg från Långserud har kommit hem från ett riktigt äventyr. I januari gav hon sig iväg med Rosa bussarna genom åtta afrikanska länder.
– Det jag sammanfattningsvis har tagit med mig är att människor och deras behov är ganska lika.
De rosa bussarna är ett begrepp som kan locka nyfikna i alla åldrar. Företaget startades 1970 av Anders Eriksson från Sundsvall, som dock redan 1969 var med och ordnade resor till Indien.
Idag finns nittiotalet resmål, från mycket långa i alla världsdelar och de mest skiftande mål till weekendresor i Sverige. Man har ett tjugofemtal egna bussar men hyr sedan in olika färdsätt.
1000 mil genom kontinenten
Den elfte januari i år gav sig Elin iväg till Nairobi i Kenya med den första bussen. Det kom att ta 55 dagar och 1000 mils resa att nå slutmålet Sydafrika, med stopp i sex andra länder längs vägen.
– Den rosa bussen var egentligen en ombyggd Scanialastbil från 1977 och vi var två bussar med totalt femtio personer ombord, säger Elin.
– Man hade många lastbilar och bussar av märket Scania för de var lätta att hitta delar till och laga. Tre punkteringar samt en brand i turbon hann vi med! säger Elin.
Folket ombord var i åldrarna 19-75 år gamla och en del av dem hade åkt många gånger förut. Tanken är att resenärerna ska skapa sina egna upplevelser och reseledarna är inte guider egentligen utan ser till att all logistik fungerar längs vägen.
Primitiva seder
Första veckan var det fokus på Masai Mara nationalpark, Kenyas artrikaste nationalpark, samt besök hos massajerna.
– Där fick vi lära om massajstammen, t.ex. att könsstympning är en ritual liksom brännmärken och märken i öronen som visar utbildningsstatus, säger Elin.
Från buss till ballong
Vägen var av enkel standard, stämningen var hård och barn föste boskap längs vägen. Folket bodde i enkla plåtskjul.
– Vi bodde antingen på bussens tak eller inne i bussen. På taket lades madrasser ut och en presenning restes för skydd mot regn och vind. Jag åkte med på en ballongtur tidigt på morgonen och vi såg massor av djur på safarin.
Resan gick sedan till Tanzania. Där var det mer välbyggda hus och grönt med majs och ris som huvudsakliga grödor. Religionen islam betydde att skolbarnen bar slöjor och på väg till skolan bar de med sig en kvast.
– På Zanzibar luktade det kryddor överallt, för det är ju verkligen ett kryddcentrum!
Fattigt men välkomnande
Innan de kom in i Malawi fick de vänta fem timmar vid gränsen - av oklar anledning. - Tyvärr är det ett av världens fattigaste länder, med stölder, rån, korruption och tortyr och massor av soldater. Vi bodde bakom murar och taggtråd. Men folk var glada och gästfria och jag fick möjlighet att köpa ett tyg och med hjälp av en handtrampad symaskin sy mig en klänning, säger Elin.
Strykningen skedde med ett strykjärn värmt av kol inuti: precis ett sådant som finns i Långseruds hembygdsgård...
– Det var ett fantastiskt vackert och grönt landskap! Vi besökte en skola med 1000 elever i låg- och mellanstadieålder. Rektorn pratade varmt om sin skola och eleverna lärde sig bl.a om jordbruk och entreprenörskap.
Rektorn uppmanade besökarna att inte lämna några pengar, för det skulle uppmuntra till tiggeri.
– Vi besökte även ett sjukhus där man forskade kring bl.a covidvaccin och andra allvarliga sjukdomar.
Hisnande vyer - från nedan och ovan
Zambia var nästa land att passera och där fanns massor av grönsaksstånd längs vägen där bl.a tomater, lök och matolja bytte ägare.
– När vi stannade och åt fick vi besök och tillsammans åt vi upp precis allt.
I Zimbabwe stod Victoriafallen i centrum och där fick Elin testa bungyjump.
– Vår 75-årige medresenär firade dock sin födelsedag med ett fallskärmshopp!
I Botswana var det många elefanter längs vägarna och man fick känslan av att länderna var alltmer utvecklade och välmående ju längre söderut man kom. Jordbruksmetoderna var modernare och här fanns försöksrutor på majs från olika utsädesföretag.
– Okavangodeltat var fantastiskt att se, och en kanottur var fin.
Torka överallt
Färden fortsatte mot Namibia, och lite speciellt var att bada för det fick ske i en bur då både krokodiler och noshörningar fanns i närheten.
– På väg mot Etosha såg vi en noshörning, och därmed var ”de stora fem” sedda. Landskapet i Namibia är i stort sett en enda öken; världens mest glesbefolkade land och avståndet mellan byborna var stort. Folk ville ha och fick vatten av oss.
Sista landet var Sydafrika där gruppen besökte en vingård och ägaren berättade om dagens spända situation.
– Han anställde fattiga från slumområden som fick bra lön och boende. Landskapet var fantastiskt och känslan av att stå på Afrikas sydligaste spets där Atlanten och Indiska Oceanen möts var väldigt speciell. Även Robben Island och Nelson Mandelas fängelsecell besöktes.
Ögonöppnare
Kapstaden var sista etappmål och den femte mars flög Elin hem till ett Stockholm där minusgrader och vasaloppsåkare möttes på Centralstationen i Stockholm.
– Det jag sammanfattningsvis tagit med mig är att människor och deras behov är ganska lika. Avgörande är även hur samhällsfunktionerna fungerar och vi ska vara väldigt tacksamma för den välutvecklade sjukvård vi har.
Elin fick faktiskt uppsöka sjukvård under resan.
– Jag och tre andra fick uppleva afrikansk sjukvård när vi fick några bett med elaka inflammationer som följd, men vi fick bra och effektiva behandlingar, säger Elin avslutningsvis.
Efteråt var det många som ville fråga bl.a om vaccinationer och eventuella magproblem.
– Visst var det en hel del sprutor i förebyggande syfte, och magen klarade jag genom att vara noggrann med hygienen, säger Elin.
Mångsysslare
Trots sina 21 år har Elin hunnit med en hel del som avsevärt skiljer sig från lugna livet på gården i Gullsjö, Långserud. Hon har arbetat på en WWOOF-gård, en gård med ekologisk inriktning, på Gran Canaria under fyra veckor och gått en bartenderutbildning i Barcelona under lika lång tid. Det resulterade i en mobil bar som Elin erbjuder bl.a till bröllop och andra fester. Hon har också jobbat på en mjölkgård på Irland under fyra veckor. Till den sistnämnda ska hon för övrigt strax återvända för en ny femveckorsperiod.
När ST ringer håller Elin på för fullt att packa ned gårdens goda kött för vidare försäljning. Kanske ska hon spara ihop till en ny Rosa Buss-resa - det finns de som gjort hela tjugo stycken av det slaget.