Min fars idoga släktforskning har lett till en hel del spännande information. Till exempel att vi har påbrå från Österbotten. Kanske kan det - om man nu tror på sådant - förklara något som tidigare varit oförklarligt. Min livslånga fäbless för finlandssvenska.
Med jämna mellanrum kommer omröstningar om vilken som är svenskans vackraste dialekt. Göteborgskan och värmländskan ligger ofta bra till, och medan jag håller med om att bägge har sin skönhet glöms min favorit ofta bort. Finlandssvenskan, kronjuvelen i det smyckeskrin som är det svenska språket.
Ni som talar dialekten får ursäkta mina grunda kunskaper i ämnet; jag förstår givetvis att det finns mängder av varianter, som mitt otränade öra inte uppfattar. Likaså att en finne med finska som modersmål men som har lärt sig svenska troligtvis talar ganska olikt en landsman med svenska som modersmål. Ni buntas ihop i den här texten, men det kanske ni kan förlåta när jag skriver med kärlek. ”Tschääärlek”.
Jag har älskat denna dialekt så länge jag kan minnas, utan att det finns någon ”naturlig” koppling. Det fanns ingen i min närhet som pratade så när jag var liten, men när min syster och jag lekte som barn hade vi ofta en finlandssvensk karaktär med. En barbie, ett gosedjur eller vi själva. Jag kan inte minnas att vi någonsin ”bestämde” detta, utan det föll sig naturligt. Hur förklarar man det?
Den enda egentliga referens jag hade var den tecknade tv-serien om Mumintrollen (ja, jag förstår att ni är trötta på den referensen). Än i dag kan jag få mysrysningar av meningar som ”Moominpappan skriver på sina memoaaaarer”...
När Jonas Gardell och Mark Levengood nyligen gick ut med sin separation, var min spontana tanke att ”hur kan man skiljas från någon som talar så vackert?”. Jag vet, det är jättedumt, men jag känner ju ingen av dessa herrar och har ingen som helst inblick i deras relation, så det var liksom det enda jag kunde tänka om det. Såvida Gardell inte blir ihop med en annan finsk man kommer varje ny partner att vara en ljudmässig försämring.
Vad är då grejen?
Jag har förstått att många uppfattar finlandssvenskan som kantig och hård, men för mig är det precis tvärtom. I mina öron låter det som en smekning, lika delar melodisk som melankolisk. Jag har lyssnat mycket på Ulf Lundell, men det var först när Frida Andersson från Ekenäs sjöng Jag saknar dej på sin dialekt som jag störtgrät för att jag plötsligt förstod alla känslor i låten som upphovsmannen själv inte hade förmedlat till mig.
Finlandssvenskan lyckas på ett egendomligt sätt att bära vemod, livskraft och trygghet i samma andetag. Att lyssna på den känns som att sitta inlindad i en filt och titta på hur stormen härjar utanför. Att världen är en farlig plats, men finländaren klarar sig.
Att det känns som att de talar lugnare och mer tankfullt än andra (så är det sannolikt inte) är också balsam för själen i en tid där allt ska gå så snabbt och jäktat och det verkar vara viktigare att man pratar än vad man säger.
Alla andra svenskar verkar titta på Den stora älgvandringen för att få detta själsliga lugn i ett stressigt samhälle. Jag sluter mina ögon och tänker: ”vad hade Snusmumriken sagt?”. Och framför allt: hur hade han sagt det?