ST:S BROTTSARKIV: De Waldemarska förskingringarna - kommunalkamreren försnillade kolossala summor från Säffle köping. DEL 1

I slutet av juni 1926, alltså i dagarna för 97 år sedan, upptäcktes en enorm skandal i Säffle. En omfattande förskingringsaffär hade uppdagat sig - man hade upptäckt att det fattades 161,000 kronor i de kommunala kassorna. Ett belopp som i dagens värde är 5,5 miljoner kronor. Boven i dramat var ingen mindre än kommunalkamreren. Men det visade sig snart att det fattades mer pengar än så...

Den 29 juni 1926 står det följande att läsa i ST: Underslev på 161,000 kronor i de kommunala kassorna i Säffle. ”En omfattande förskingringsaffär har i dagarna uppdagats i Säffle. Kommunalkamreren har gjort sig skyldig till förskingringar, ur de av honom omhänderhavda kassorna, till ett belopp av 161.000 kronor”. Detta är 5 501 304 kronor i dagens värde.

”Det inträffade har helt naturligt väckt stort uppseende i staden då kamrer Waldemar haft nästan obegränsat förtroende.” stod att läsa i ST. Kommunalkamreren som är boven i detta omfattande, 100-år gamla förskingringsdrama kommer vi att kalla Waldemar. Han var född den 13 september 1882 i Kollerud i Ed Socken av Värmlands län.

”Den 22 mars blev en revisor uppmanad att medverka vid revision av Säffle kommuns räkenskaper. Denna revision skulle vara avslutad senast den 28 mars. Revisionen påbörjades ”omedelbart i högst forcerat tempo, varvid även nätterna togos till hjälp.” Under revisionen framkom anmärkningar mot redovisningen” står att läsa i ST.

Dock tycktes inte kommunens revisorer ha fullgjort sitt uppdrag - de hade bara jämfört kommunens räkenskaper med kyrkans och skolans. I anledning av detta kom man överens om att så fort kyrkans och skolans räkenskaper var klara för granskning, skulle en gemensam sådan göras med början den 25 maj 1926.

Upptäckten av att det var någonting som inte stämde - att det kanske skett en förskingring - skedde den 22 juni 1926. Saken anmäldes till polisen klockan 21.30 och en polisuppsyningsman blev uppmanad att, för ett brådskande ärende, infinna sig på stans kommunalkontor. Kamrer Waldemar anhölls senare. Men det skulle visa sig att förskingringarna börjat långt tidigare, redan 1918 - så vi tar det hela från början.

Kommunalkamrer Waldemars förskingringar började redan 1918

Waldemar var till år 1917 anställd i den Wermcrantzska firman. Sin tidigare anställning skötte han utan anmärkning och har fått allmänt förtroende. Han har tidigare också varit kassör i Motorbåtssällskapet och Andelsmejeriföreningen. Den 1 juli 1917 blev Waldemar utsedd till kassör för såväl skolan, som kyrkans och pastoratets kassor. Den 10 januari 1918 hade han fått plats som kommunalkamrer i Säffle köping och därigenom även fått hand om kommunens kassa. Samtliga kassor hade han hela tiden haft sammanblandade - vilket var det som senare skulle visa sig vara en stor bidragande orsak till den enorma förskingring som kunde göras.

Orsaken till kassabristen uppger kamrer Waldemar vara, att han omkring åren 1917 och 1918 ” börjat spekulera i aktier och härtill använt penningar ur de kassor, som han hade om hand. ” Åren 1919 och 1920 hade han återigen använt medel från kassorna för egen del, och kassabristen hade ökats. Hur stora belopp som varje gång tillgripits, visste han då inte.

När man första gången gått igenom kassorna kunde man konstatera att Waldemars förskingringar skett mellan åren 1918 till 1922. ”Vid sammanräkningen av dessa belopp blev summan 162,000 kronor (5 535 473,68 kronor), alltså i det närmaste med vad som förut uppgivits såsom förskingrat.”

Hur upptäcktes då felet i kassorna?

Det var revisorerna av kyrkostämmans räkenskaper, som ”ansåg sig inte uppriktigt kunna rekommendera ansvarsfrihet för kyrkostämmans räkenskaper.” Allt verkade visserligen vara i sin ordning, men då kassören hade hand om flera kassor kunde ju lätt medel överföras från en kassa till en annan – särskilt då olika personer skött revisionen av de olika kassorna under kamrer Waldemars förvaltning. Därför beslöts att en gemensam kontroll skulle göras den 22 juni.

Det var precis en månad tidigare, den 22 maj, som skolans revisor medelade att köpingens kommunalkamrer, Waldemar, vägrat att lämna ut 1926 års räkenskaper till kyrkans och skolans revisorer. Motiveringen var att revisorer för 1926 ännu inte var utsedda i vad det gällde granskning av nämnda räkenskaper.

Enligt överenskommelse mellan kyrkans och skolans, samt kommunens revisorer beslöts då, att de förstnämnda i sin revisionsberättelse skulle omnämna denna omständighet samt inte föreslå ansvarsfrihet - precis som de också inte gjorde. Detta föranledde till kyrkostämmobeslutet den 29 maj om återsamling och uppdrag för revisorerna att granska räkenskaperna till dagens datum.

Det var alltså här det hela började och bara växte ju mer man letade....

Granskningen börjar

Kontrollen som påbörjades visade under tisdagskvällen den 22 juni 1926, att ett upptaget lån på 49,000 kronor (1 674 310 kronor), för kyrkokassans räkning inte fanns bokfört. Kamrer Waldemar förklarade då, ”att pengarna ännu icke lyfts.”

Vidare står det i ST att ”vid telegrafisk förfrågan hos banken, upplystes emellertid att beloppet utbetalats, och kamrer Waldemar fann då för gott erkänna, att han tillgripit dessa pengar. Saken anmäldes för polisen och kamrer Waldemar anhölls.”

Revisionen fortsatte och på midsommardagen kom man underfund med att ytterligare 24,000 kronor (820 070 kronor) fattades i pastorats-, kyrko- och skolkassorna. Detta belopp förnekade Waldemar att han tagit, men kunde å andra sidan inte förklara vart pengarna tagit vägen. Hela midsommardagen arbetade revisorerna och allteftersom granskningen fortsatte ”kom det i dagen att här förelåg en förskingringsaffär av kolossala proportioner.”

Kamrer Waldemar ansåg det lönlöst att längre förneka vad som ändå så småningom skulle komma ut, och gav anvisningar till revisorernas ledning.

Waldemar har noggrant bokfört varje summa han tagit och hade på så sätt ingen svårighet att ge anvisning på de förskingrade beloppen. Något förfalskningsbrott förekommer inte; möjligen kan en del manipulationer betraktas som bedrägeri.

Granskningsmännen verkade vara utan skuld till att detta inte tidigare upptäckts. ”Kamrer Waldemar har så väl förstått att manipulera med de medel som inkommit. Han har till inspektionerna ur den ena kassan överflyttat, vad som fattats i en annan. Det har alltså varit extremt svårt spåra förskingringarna i bokföringen även om man tycker att upptäckten borde ha gjorts tidigare om gemensam revision av alla kommunens kassor gjorts.”

”Han förnekar på det bestämdaste, att han haft någon medhjälpare, och säger sig ha använt beloppen att, täcka på aktiespekulationer uppkomna förluster, vilket också kan anses troligt, då man vet, att Waldemar legat i mycket stora spekulationsaffärer.”

ST refererar polisrapporten till läsarna:

”Den omfattande förskingringshistorien har helt naturligt förstämning i vårt samhälle, man häpnar över de väldiga summor, som genom kamrer Waldemars oärlighet avhänts vår köping och By församling. Det är ingen hedrande rangplats vårt samhälle på sista dagarna fått, i det att de uppdagade förskingringarna, i förhållande till antalet bevillningskronor i köpingen, ta rekordet bland alla, som under senaste åren kommit till upptäckt. Det är verkligen en heder, som vi utan avsaknad skulle önska vara kvitt. ”

Helt naturligt pratades det hit och dit rörande omständigheterna vid upptäckten av förskingringarna. Därför upplyser Säffle-Tidningen sina läsare genom att referera polisrapporten från de förhör, som hölls med Waldemar och som resulterade i hans häktande:

Tisdagen den 22 juni

Det var denna dag en polisuppsyningsman blev uppmanad att, för ett brådskande ärende, infinna sig på stans kommunalkontor. Vid ankomsten dit möttes han av ledamöterna i By och Säffle församlingars skolråd (en av dem vid namn Hasselkvist), ytterligare två herrar i egenskap av revisorer för församlingarnas skol-, kyrko- och pastoratskassor. Närvarande var dessutom kommunalkamrer Waldemar.

Hasselkvist anmälde nu å de församlade skolrådsledamöternas vägnar att det vid revision av kassorna upptäckts en brist av 46,204 kronor och 64 öre (1.578 845 kronor i dagens värde). Dessa medel hade förskingrats av kommunalkamrer Waldemar, som varit den som i egenskap av kassör haft hand om kassorna.

Härefter tog man in Waldemar till förhör, och han erkände, ”att saken förhöll sig så som Hasselkvist uppgivit”. Waldemar anhölls nu och avlägsnades till polisstationen, varpå han sattes i häradshäktet. Granskning av kommunalkassan pågick under tiden, men den var ännu inte avslutad - den skulle komma att bli väldigt långdragen...

Det var också på denna eftermiddag som kassören i Vänersborgsbanken meddelar, att han sett en mystisk check från Bergslagernas Sparbank i Vänersborgsbanken. Detta föranledde till undersökning hos bankerna ifråga och gjorde då att kamrer Waldemar tvingades att slutligen erkänna. Han hade av lånet i Bergslagernas Sparbank på 49,000 kronor gjort anspråk på 46,000 kronor. På grund av denna bekännelse anhölls han.

”Påståendet att uppvisandet av en check i Vänersborgsbanken skulle hava varit anledningen till falsariernas upptäckt är ju att förväxla orsak och verkan, enär om beslutet om gemensam revision icke framkommit checken ifråga aldrig hade behövt anlitas.”

Onsdagen den 23 juni

Vad hände med lånet på 49,000 konor?

Denna dag togs Waldemar återigen i förhör i närvaro av kommunalnämndens ordförande Svensson och skolrådets viceordförande Hasselkvist. Förhöret gällde framförallt den mystiska checken.

Kyrkostämman beslöt på sammanträde i december 1925, att för skolkassans räkning, ta ett lån på 49,000 kronor (1.617 628 kronor) för inlösen av två äldre lån på Venersborgs Enskilda Bank i Säffle. Vid samma kyrkostämma utsågs tre personer, varav Waldemar var en av dem, att ta emot och utkvittera detsamma. Nu hade de gamla lånehandlingarna utbytts mot nya sådana.

På ett skolrådssammanträde 1926 beslutats, att lånet skulle överflyttas till Bergslagernas sparbank i Falun för att få billigare ränta. När detta skett hade kamrer Waldemar från sparbanken tagit emot en check, som var ställd på honom, och på denna lyft 15,000 kronor (512 567 kronor) av lånebeloppet. Detta belopp hade han låtit bli att föra in som inkomst i skolkassans utgiftssida.

Summan hade använts till betalning av lärarlöner, samt diverse utgifter för skol- och kyrkokassorna. Resterande 34,000 kronor (1.161 820 kronor) hade av sparbanken förts över på dess utskott i Säffle och där satts in på sparkasseräkning för By och Säffle församlingar.

Av dessa medel, 34,000 kronor, hade kamrer Waldemar ensam den 12 maj 1926 tagit emot 21,000 kronor (717 594 kronor), som inte heller införts i skolkassans utgiftssida. Summan hade använts till inlösen av ett lån på 21,000 kronor för kyrkokassans räkning.

På samma sätt och på samma ställde hade det den 29 maj tagits emot 10,000 kronor (341 712 kronor), som använts till betalning av lärarlöner. Inte heller dessa 10,000 kronor, hade tagits upp som inkomst i skolkassans utgiftssida. Av lånet i fråga, som var på 49,000 kronor, fanns det nu kvar 3,000 kronor (102 513 kronor) hos utskottet.

Som orsak varför beloppen icke tagits upp som inkomst i skolkassans utgiftssida uppgav kamrer Waldemar att han genom denna försummelse dolt den brist som förekom i kassorna.

Det skulle här antecknas, att hade det lyfta beloppet, 46,000 kronor, bokförts som inkomst i skolkassans utgiftssida, samt att ett lån på 21,000 kronor bokförts till kyrkokassan i skolkassans räkenskaper, blir bristen en summan 46,204:64 (1 578 793,63 kronor).

Waldemar ”erkände villigt förskingringen av de 46,204:64 kronorna och har också utan minsta betänklighet deltagit i utredningsarbetet.”

Torsdagen den 24 juni

25.000 kronor ur skolan och kyrkans konton

Denna dag genomgicks en del oklara poster i kyrkans och skolans räkenskaper för åren 1920, 1921 och 1923. Man jämförde dessa poster med skolans och kyrkans konto i köpingens huvudbok intill verifikationer.

Man kunde då fastställa att tre poster några mindre summor inte införts som inkomst i skolans kassabok för år 1920. Samma med en post på 12,000 kronor den 31 oktober 1921 och likaså 12,000 kronor den 31 december 1923. Dessa utgör tillsammans 24,965 kronor (853 043,83 kronor). Kamrer Waldemar, som hela tiden var närvarande, kunde inte ge någon förklaring över varför dessa inte fanns. ”Om en gemensam revision då hade skett hade kamrer W kunnat häktas redan för 1920 års falsarier”

Waldemar uttalade därefter en önskan om att han under natten skulle få vara ensam med en av revisorerna för att lämna upplysningar om de resterande förskingringarna. Detta beviljades – men bara om två revisorer närvarade. Under tiden avslöjade han ytterligare falsarier.

”Den berömmelse man i tidningarna sökt tillskansa sig för brottslingens upptäckande förefaller dubbelt löjlig då man vet, att i huvudsak alla som medverkat för att få brottet i ljuset bära en stor skuld till att brottet skett.” står det att läsa i ST - ett utdrag ur en av revisionernas berättelser.

”Det är i regel oklokt att börja kasta sten då man själv sitter i glasskåp. Vi böra i stället skämmas, alla som haft med denna ledsamma sak att göra. Största felet ligger enligt mitt förmenande i systemet: samma kassör för flera kassor men samtidigt olika revisorer.” fortsätter han.

62.000 kronor ur kommunalkassan

Vid den tilltagna granskningen av Säffle köpings räkenskaper, som utfördes av herr Hasselkvist och en bankkassör, framkom att ett belopp av kr. 62,465:39 (2 140 992,11 kronor) förskingrats ur kommunalkassan av kamrer Waldemar.

Det förskingrade beloppet hade vid föregående revision dolts på detta sätt: betalningar som kamrer Waldemar mottagit - som till exempel betalningar till förfallna kommunalskatter, avgifter för vatten och elektrisk energi med mera – hade uppförts på olika listor av honom. Dessa hade sedan undanhållits och alltså icke införts i köpingens kassabok.

På särskild begäran av kommunalnämndens ordförande var den anhållne, kamrer Waldemar, närvarande under granskningen och redogjorde för sina transaktioner. Han erkände förskingringen av beloppet i kommunalkassan.

Det har också visat sig att det i pastoratskassan inte införts en arrendeinkomst på 475 kronor. I kyrkokassan är det sålda gravplatser som inte införts med ett sammanlagt belopp av 1,630 kronor. Slutligen har det inte införts inlevererade skatter från By socken i skolkassan. Detta är ett saknat belopp på 2,742 kronor. Dessutom fattas erhållna statsbidrag till läraravlöningar med sammanlagt kronor 22,689:43 kronor. Totalt fattas det alltså poster på totalt 25,431:43 kronor till i skolkassan.

Trots det som framkommit under granskningen så blir köpingsrevisorernas beslut detta:

”Då revisionen för övrigt icke givit anledning till anmärkning utan enligt revisorernas mening köpingens förvaltande myndigheter på ett noggrant sätt sökt fullgöra sina uppdrag, föreslå vi full ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.”

”Man kan förstå med vilken skicklighet Waldemar utfört sina manipulationer, då man ser, att revisorerna trots de anmärkningar de gjort, icke funnit något som kunnat motivera dem att avstyrka ansvarsfrihet för det gångna årets förvaltning.” står det i ST.

Ett ”förskingringskonto” påträffat i den häktades privata bokföring

Under sista dagarna har de som har hand om undersökningen i den Waldemarska förskingringshistorien, gjort en del upptäckter. Saker som ger anledning till misstankar att det förskingrade beloppet, trots sin redan fruktansvärda storlek, skall komma att ökas med ytterligare 50-tals tusen kronor.

I räkenskapsböckerna över Waldemars privata affärer, som man vid undersökning påträffat i hans hem, har man funnit ett konto vid sidan av den 31 december 1923, som han kallar ”Diverse tillfälliga räkningars konto”, där han infört de penningmedlen han tagit ur kassorna.

Dessa är där upptagna till 215,083 kronor (7 349 298,06 kronor). Med anledning av detta har Waldemar hörts i fängelset, och han för har då erkänt, att det förskingrade beloppet verkligen uppgick till denna summa. Men att han senare gjort en hel del avbetalningar, så att bristen gått ned till förut uppgivna 161,000 kronor (5 501 304,09 konor).

Om dessa uppgifter var riktig eller inte kunde man vid det här laget inte veta och något bestämt besked har han inte heller kunna lämna, förrän han får ta del av de anteckningar han gjort.

Han uppger att han från och med 1924 inte fört det privata kontot utan bara antecknat beloppen han tagit på lösa lappar och sedan, i den mån han kompenserat dessa, så har han förstört lapparna.

”Tills vidare får man allvarligt hoppas, att hans uppgifter sanningsenliga.” Det finns ju ingen anledning för honom att hemlighålla något. Några tiotusen mer eller mindre påverkar inte hans straff.

Borde lånet inte lämnats ut?

Angående det förskingrade banklånet på 46,000 kronor tycker man att långivaren, Bergslagernas sparbank, skulle bli ersättningsskyldig – detta eftersom den inte följt nödvändiga formaliteter vid lånets utlämnande.

Från bankens styrelse i Falun har man tagit emot ett telegram där det sägs följande: de omskrivna lånet till By och Säffle församlingar var undertecknat och även tillfullo utkvitterat av kamrer Waldemar och landstingsmannen. ”Vi kunna icke finna oss hava något att förebrå oss i detta fall”, slutar styrelsen sitt meddelande till ST.

I den offentliggjorda polisrapporten uppges det att av lånet hade 15,000 kronor sänts från huvudkontoret i Falun direkt till Waldemar, genom en check som var utställd i hans namn. Resten hade överförts på bankens kommitté i Säffle och där satts in som sparkasseräkning för By och Säffle församlingar. Waldemar hade sedan ensam tagit emot, vid två olika tillfällen, 21,000 respektive 10,000 kronor.

”Ifall det från någons sida föreligger ett förbiseende, vilket orsakat, att trots skolrådets i mars fattade beslut om förbud för Waldemar att ensam ta emot några medel, pengarna ändå hamnat i hans händer, får väl en utredning bringa klarhet i.”

Rannsakningen onsdagen den 7 juli

Rannsakningen inför Näs häradsrätt, med häktade kommunalkamrer Waldemar, hölls under en så stor tillströmning av åhörare, ”att ej på långt när alla kunde släppas in i tingssalen”.

Åklagaren yrkade ansvar mot Waldemar för brott mot varje särskild målsägare – det vill säga de fyra olika kassor, som Waldemar omhänderhaft; kyrkokassan, skolkassan, pastoratskassan och Säffle kommunalkassa.

De båda ombuden för nämnda kassor yrkade, att Waldemar skulle dömas att återbära de förskingrade beloppen, men dessutom skulle de föra särskild ersättningstalan för lånebeloppet på 46.000 kronor från Bergslagernas sparbank.

Därefter genomgicks den upprättade rapporten. ”Waldemar hade erkänt förskingringarna och uppgivit att en synnerligen bidragande orsak till hans falsarier vore den svaga kontrollen, ty annars borde upptäckten ha kunnat ske för länge sedan.”

Han erkände för domaren att han förskingrat det belopp som uppgivits. Han vidhöll att han inte visste med sig någon mera post han förskingrat - möjligen med undantag av några mindre poster, som dock inte kunde öka summan nämnvärt.

Mystiska bokstäver

Därefter genomgicks redogörelsen för hur förskingringarna upptäcktes. En punkt man gick igenom var den privata bokföringen som Waldemar först till och med 1923, men sedan upphört med.

Därefter genomgicks redogörelsen för hur förskingringarna upptäcktes. En punkt man gick igenom var den privata bokföringen som Waldemar först till och med 1923, men sedan upphört med.

Efter 1923 hade han ”ansett sina affärer så pass stabiliserade, att han ej behövde föra böckerna längre.” Han hade sedan fört anteckningar på lösa papper, och allt eftersom han återbetalt de förskingrade beloppen, hade han rivit sönder lapparna.

De mystiska bokstäverna i kanten vid en del poster, ”k, sk och m”, ville domaren ha förklaring på - men den satt mycket hårt. Slutligen gav Waldemar en rätt så otrolig förklaring ”om att de anmärkta posterna skulle beteckna transaktioner, som han hade tillsammans med andra personer i aktieaffärer och så vidare.”

Bankkassören som gjort utredningen och revisionen med hjälp av den privata bokföringen man funnit hos Waldemar meddelade:

Man hade kommit fram till det resultatet genom att sammanräkna alla de inbetalningarna som Waldemar fört in på olika konton, samt andra inkomna medel och jämfört dessa med utgiftsposterna, och då upptäcktes bristen. De mottagna summorna hade så gott som precis överensstämt med de lapparna som Waldemar skrev. Detta gjorde att vittnet, bankkassören, hade all anledning att tro att de uppgifter Waldemar i vissa fall lämnat var riktiga.

Så kom äntligen från Waldemar en mera trovärdig förklaring rörande de mystiska bokstäverna. Waldemar erkände att bokstäverna ”k.” betydde kommunalkassan och att ”sk.” betydde skol- och kyrkokassan och de betecknade alltså de belopp han tillgripit i respektive kassor. ”Vid sammanräkningen av dessa belopp blev summan 162,000 kronor (5 535 473,68 kronor), alltså i det närmaste med vad som förut uppgivits såsom förskingrat.”

"Villigt erkänt"

Waldemars biträde menade att det kunde ifrågasättas om den häktade ska betraktas såsom tjänsteman i den mening strafflagen talar om. Han har ju bara varit biträdande kassaförvaltare. Dessutom borde en del av de gjorda förskingringarna skett för mer än fem år sedan, och ”straffet sådeles vara förfallet”.

Dessutom framhålls att den häktade ”ju villigt erkänt och gjort allt för att få saken utredd. Han har vidare ej använt de tillgripna medlen for ett högt levnadssätt utan för att täcka gjorda spekulationsförluster och hela tiden hoppats på bättre tider för att kunna ersätta det tillgripna beloppet. Bankerna ha under tiden pressat honom allt hårdare, och han har då icke minst till följd av den svaga kontrollen fallit för frestelsen.”

Den 10 juli meddelas domen i ST. Häradsrätten har på torsdagen sammanträtt för avkunnande av dom över f. kamrer Waldemar. Efter en och en halv timmes enskild överläggning var rätten färdig med sitt utslag. Den häktade fördes in och domen upplästes offentligt.

Men domen kommer ni att få läsa om i nästa nummer...