De Waldemarska förskingringarna fortsätter - miljonsumman bara växer

Här kommer fortsättningen av De Waldemarska förskingringarna. Brottsarkivet om kommunalkamreren som förskingrade kolossala summor från Säffle köping, med start för 105 år sedan. Idag är det 97 år sedan, nästan på dagen, som man ringde polisen om upptäckten.

Sist slutade vi när domen skulle falla över Waldemar. Vad skulle hans straff bli för att ha förskingrat 5,5 miljoner kronor av stadens pengar? Och hade man upptäckt allt - eller hade ännu mer pengar försvunnit? Ja, det hade det - men vad skulle den slutliga summan sluta på? Utan att säga för mycket, så kan vi säga att det inte bara handlar om några hundralappar till - utan miljoner....

Vi tar oss tillbaka till tingssalen och torsdagen den 8 juli 1926. Efter en och en halv timmes enskild överläggning var rätten färdig med sitt utslag. Den häktade fördes in och domen upplästes offentligt:

Genom Waldemars frivilliga bekännelse jämte de i målet förebragta utredningarna har rätten funnit, att Waldemar, som varit anställd av Säffle köpings kommunalnämnd som kommunalkamrer och biträdande kassaförvaltare av By—Säffle församlingars kyrko- och skolråd, har tillgripit pengarna. I egenskap av kassör har han tillgripit och förskingrat medel till ett sammanlagt belopp av 161,210:87 kronor (5 525 479,00 kronor i dagens värde). Av det från kommunalkassan 62,709:44 kronor, skolkassan 62,447:44 och från kyrko- och pastoratskassan 36,053:99 kronor. Det brottsliga förfarandet hade påbörjats strax efter Waldemars anställande i nyssnämnda tjänster, 1918 respektive 1917 och fortsatt till och med 1922.

Straffarbete i 5 år

Rätten ansåg att Waldemar, gentemot var och en av de nämnda förvaltningsmyndigheterna – Säffle kommunalnämnd, By-Säffle församlingars skolråd och kyrkoråd – gjort sig skyldig till tillgrepp och förskingring, samt förande av falska räkenskaper för döljande av tillgreppen.

Häradsrätten dömde Waldemar till straffarbete i 5 år, med tre års påföljd. ”Han förklarades dessutom ovärdigt att i rikets tjänst vidare nyttjas.”

Vidare skall han till respektive kommunalnämnd i Säffle samt By-Säffle skolråd och By-Säffle kyrkoråd återbära de här ovan nämnda beloppen, samt ersätta målsägarnas rättegångskostnader med 600 kronor (20 564,91 kronor) och till herrarna som gjort utredningen betala 250 kronor (8 568,71 kronor).

”Den häktade mottog till synes på domen lugnt. Han bugade sig och gjorde helt om samt återfördes till cellen. Vid 7-tågets avgång kvällen hade stora skaror nyfikna samlats vid järnvägsstationen i hopp att få se en skymt av den dömde. Han hade emellertid i bilförts till en station norr om Säffle, varför de nyfikna fingo vänta förgäves.”

ST 24 juli: Raderingar i böckerna

Revisionen av kassorna som stod under förre kommunalkamreraren Waldemars förvaltning hade vid domens fall ännu icke avslutats och revisor Einar ”vill ingenting säga förrän han får sitt arbete avslutat och kan avgiva en officiell rapport.”

Kommunalnämndens ordförande direktör bekräftar att nya förskingringar och förfalskningar täckts. ”Sålunda har Waldemar å kontot för kommunalskatter vidtagit en del raderingar, tydligen i avsikt att dölja att för stora avkortningar blivit gjorda.”

Beträffande skolkassans räkenskaper har ett belopp av 21,730 kronor (744 792,57 kronor) tydligen inte införts som inkomst i skolans räkenskaper. Posterna ifråga har inte heller kunnat återfinnas under senare års bokföring - ”varför det synes som om Waldemar skulle brista även för detta belopp.”

”Hela den ytterliga summa revisorn funnit i vad det gäller köpingens räkenskaper belöper sig till 59,000 kronor (2 022 216,37 kronor), men då revisionen, som sagt, ännu icke är avslutad är det icke omöjligt att ytterligare justeringar av beloppen kommer i dagen.”

Utöver den summa som tidigare hittats har revisor Einar funnit cirka 80,000 kronor (2 741 988,30 kronor) till och hela den förskingrade summan ”skulle sålunda belöpa sig till cirka 240,000 kronor (8 225 964,91 kronor)”.

Waldemar har tagit del av de framställda anmärkningarna men har icke kunnat lämna någon förklaring ej heller velat erkänna, att han förskingrat beloppen.

Såväl kommunalnämnden som skolrådet ha beslutat överklaga domen, och det är därför troligt att målet återförvisas till häradsrätten för ny rannsakning med Waldemar.

Nu har alltså beloppet gått från 5,5 miljoner till 8,2 miljoner - men kommer det att stanna där? Vi går vidare...

ST 29 juli: Kvittoförfalskning

För de nya upptäckterna som auktoriserade revisorn Einar gjort i den kommunala bokföringen har vi tidigare redogjort. Följande står att läsa i ST:

”Emellertid har i dagarna den av oss nämnda summan, cirka 80,000 kronor justerats, så att det förskingrade beloppet nu uppgår till 90,868:88 kronor (3 114 517,58 kronor) utöver de av Waldemar erkända förskingringarna. Den slutliga siffran skulle således vara kr. 252,079:75. (8 639 996,58 kronor)”.

Förskingringarna har alltså gått från 5,5 miljoner till 8,6 miljoner - en ökning med 56 procent och alltså saknas ytterligare 3,1 miljoner miljoner, mot vad man först trodde.

ST meddelar vidare:

Till den senaste siffra vi häromdagen meddelade, drygt 80.0000 kronor, har kommit ett belopp av kr. 9,840:11. Därmed förhåller sig på följande sätt:

”Ett kvitto för av köpingen erhållen reservkraft från Trollhättans kraftverk har förfalskats. Ett äldre postkvitto hade borttagits från sin plats som verifikation, samt bifogats en senare räkning, varvid månad och datum borttagits och ändrats, samt andra siffror åsatts kvittot.”

Kommunalnämnden har nu hos Svea hovrätt överklagat domen över Waldemar. Revisionen är avbruten för en tid av fjorton dagar.

Ny rannsakning med Waldemar?

Det lämnades in en klagan till Svea hovrätt angående domen mot Waldemar - domen han fått för förskingringen av de 5,5 miljonerna och dömdes till 5 års straffarbete med 3 års påföljd.

Tillförordnade landsfogden Sten begär i klagan, ”att hovrätten måtte antingen upphäva häradsrättens beslut och återförvisa målet dit för förnyad handläggning eller ock, med hänsyn till av Waldemar efter domens avkunnande vidgångna ytterligare brottsliga förfaranden, ådöma honom högre straff.”

Man förklarar att Säffle köpings kommunalfullmäktige och kyrkostämman i By och Säffle församlingar har tillkallat auktoriserade revisorn Einar i Stockholm. Man har givit honom i uppdrag att revidera samfundens kassor från och med år 1917. Fastän revisionen icke ännu slutförts, har revisor Einar i ett avgivet utlåtande påvisat ytterligare av Waldemars gångna förskingringar ur kassorna:

Vid ett förhör med Landsfogden Sten erkände Waldemar att han förskingrat dessa belopp, med undantag för en post på 35,000 kronor. Detta belopp kunde han inte komma ihåg att han tillgripit. ”Han kunde dock icke bestrida, att de angivna beloppen vore riktiga. Pengarna hade han använt till täckande av genom misslyckade spekulationer uppkomna förluster. Han uppgav även, att orsaken till, att han icke vid tidigare förhör erkänt även dessa förskingringar, vore glömska.”

Kommunalnämnden samt kyrko- och skolråden begär att hovrätten måste likvidera häradsrättens utslag och återförvisa målet till häradsrätten för ytterligare rannsakning med Waldemar och förnyad prövning.

Hovrätten hänvisar de överklagande till häradsrätten

Enligt telegram från Heijnes Byrå har Svea hovrätt på måndagen efter klagan av tillförordnade landsfogden Sten samt Säffle kommunalnämnd och By och Säffle kyrko- och skolråd, ”hänvisat dem att vid Näs häradsrätt påkalla förnyad rannsakning med förre kommunalkamreraren Waldemar angående de ytterligare förskingrings- och förfalskningsbrott, vilka upptäckts efter det han av rätten genom utslag den 18 juli i år dömdes till 5 års straffarbete med 3 års påföljd därutöver för förskingring av 161,210 kr. och för förande av falska räkenskaper. ”

Hovrättens utslag är enhälligt.

Torsdagens rannsakning med förre kommunalkamrer Waldemar

Förnyad rannsakning med förre kommunalkamrer Waldemar hölls på torsdagen den 21 oktober inför Näs häradsrätt på tingshuset i Säffle under stor tillströmning av åhörare.

Först upplästes hovrättens utslag, varigenom målet återförvisats till häradsrättens förnyade behandling, och därefter vidtog genomgåendet av det utlåtande som revisor Einar upprättat över sin granskning av räkenskaperna.

Med anledning av de upptäckta ytterligare förskingringarna och förfalskningarna har Waldemar hörts på cellfängelset i Karlstad, varvid han i huvudsak erkänt dem.

Rörande ett belopp på 24,298:75 kronor (7 687 806,86 kronor) upplystes, att Waldemar hade i 1923 års ingående balans på kontot för kommunalskatter inte upptagit 1922 års utgående balans utan utgående balansen för ett annat år, ”vilken var precis så mycket mindre som nämnda belopp, och vilket han således hade tillägnat sig.”

Bland Waldemars privata papper fanns en anteckning, som visade, att han varit medveten om felföringen. Nu uppgav han, att denna felföring skett ”av misstag”. ”Han hade visserligen sedermera märkt ”misstaget”, men då voro 1923 års räkenskaper redan granskade och godkända, och då ansåg han det icke fanns anledning att göra något åt saken.”

Förskingringarna av inkomna skattemedel hade Waldemar dolt genom oriktigt förda skatteförteckningar. Dessa stämde icke med huvudräkenskaperna, vilket borde ha kunnat upptäckas vid en noggrannare jämförelse dem emellan.

Efter en del mindre överflyttningar mellan de olika kassorna visar sig de nytillkomna förskingrade beloppen upp gå till följande:

Det har alltså tillkommit ytterligare 3,970:25 kronor (136 079,74 kronor). Så den nyfunna summan har alltså gått från 90,868:88 kronor till 94,839:13 kronor (3 250 597,32 kronor)

Detta skulle betyda att den totala summan av Waldemars förskingringar är uppe i 256,050 kronor (8 776 076,32 kronor) - alltså har den ökat från 5,5 miljoner kronor till 8,8 miljoner.

Den häktades försvarsadvokat framhöll åter som en förmildrande omständighet den svaga kontrollen, och ställde till revisor Einar frågan om förskingringarna kunnat få den stora omfattningen, ifall kontrollen varit bättre. Härtill svarade herr Einar, ”att med en fullt sakkunnig kontroll skulle så icke ha varit fallet.”

På domarens fråga, varför Waldemar inte vid förra rannsakningen erkänt de nu upptäckta förskingringarna utan då uppgivit, att om något återstod, rörde detta sig endast om mindre belopp, svarade då den tilltalade, ”att han visserligen hade kommit ihåg en del, bland annat de gjorda raderingarna och dylikt, men icke funnit anledning draga fram detta, då det ju varit ”revisorernas sak”.”

Det fanns, sade Waldemar, i fråga om de nu senast tillkomna beloppen, inga anteckningar, vilket förklarar, att han inte kunde komma ihåg dem.

Mystiska ”m:et” betydde ”mig själv”

Waldemar blev nu åter tillfrågad av rättens ordförande angående de mystiska bokstäverna ”k, s” och ”m” i hans privata anteckningar rörande de förskingrade beloppen.

ST skriver: som våra läsare torde minnas, vidgick han vid förra rannsakningen att ”k” betydde kommunalkassan och ”s” skolkassan. Vad bokstaven ”m” betytt hade han hittills inte svarat på. Men nu förklarade Waldemar dock, att bokstaven betydde ”mig själv”, och avsåg de affärer han gjort tillsammans med andra personer.

Vidare fördes på tal Waldemars aktieaffärer, och på särskild fråga förklarade han, att de affärer, han gjort tillsammans med andra personer, vore av obetydlig omfattning. Till sist bestred Waldemar att det nu skulle finnas något ytterligare, som ej vore upptäckt.

Straffet höjdes sex månader

Härpå förklarades rannsakningen avslutad och Häradsrätten skred till enskild överläggning, varefter domen avkunnades, tillsammans med en tillrättavisning om den förra domen:

”Waldemar dömdes för de i fråga om kommunalkassans medel och räkenskaper begångna förskingrings- och förfalskningsbrotten, däri inbegripna såväl de i Häradsrättens nyssnämnda utslag omtalade tillgrepp och förfalskningar, som ock de tillgrepp och förfalskningar, varom först nu i förevarande mål föres talan”. Han dömdes till ”att vara ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, samt att hållas till straffarbete i 5 år, och vara underkastad påföljd på 3 år efter strafftidens slut, samt att i stället för avsättning från sin befattning hos kommunalnämnden, som ej vidare av honom innehaves, böta 300 kronor (10 282,46 kronor) till kronan.”

Vidare heter det:

”De Waldemar förskingrings- och förfalskningsbrotten ådömda straffen ska kombineras med de straff, som genom Häradsrättens förut nämnda utslag utmätts, så Waldemar för enahanda brott skall hållas till straffarbete 5 år och sex månader. I fråga om de ådömda böterna, tillsammans 600 kronor, skall i händelse av bristande tillgång till deras fulla gäldande de mot böterna svarande förvandlingsstraffet (16 dagars straffarbete) anses inbegripet i det Waldemar en bot ådömda straffarbetet.”

Dessutom ålades Waldemar att återbära förutom de i förra utslaget angivna beloppen, de nu upptäckta, här ovan upptagna medlen, samt ersätta rättegångskostnaderna.

Och här verkade historien om de Waldemarska förskingringarna ta slut. Men i januari 1927 dyker hans namn upp i tidningarna igen..

Är nämnderna ersättningsskyldiga?

Det är på begäran av en del privatpersoner i köpingen som kommunalfullmäktige och kyrkostämmans ombud, advokat L, har företagit en utredning för att försöka reda ut om respektive nämnder och råd kan ses ersättningsskyldiga – helt eller delvis för Waldemars förskingrade belopp.

Advokat L:s åsikt delas dock inte med kommunalnämndens jurist – han har istället införskaffat ett ”auktoritativt uttalande” av professor B. I Säffle-Tidningen 1927 publicerade man först advokat L:s utredning i torsdagstidningen och därefter professor B:s utredning i lördagstidningen.

Advokat L:s utlåtanden

Rörande Säffle köpings kommunalnämnds ansvarsskyldighet:

”Säffle köpings kommunalnämnd har erhållit ansvarsfrihet för sin förvaltning till och med 1925 års utgång. Med avseende å tiden för de olika tillgreppen har Waldemar uppgivit, att sådana ej ägt rum efter 1923 års utgång.”

Efter denna tid har endast underskotten i de olika kassorna balanserats över år från år. Revisor Einar har i sitt utlåtande förklarat, att han med ledning av räkenskaperna inte kunnat fastställa tidpunkterna för de olika tillgreppen. Han påpekar dock att han med stöd av Waldemars egna anteckningar, kunnat fastställa att efter utgången av år 1923 kan Waldemar ha stulit ungefär 78,000 kronor (2 673 438,60 kronor). I revisor Einars sammanställning av de stulna pengarna ur kommunalkassan är nedanstående poster oredovisade för 1926.

Med andra ord så menar Einar att Waldemar kan vara skyldig till att ha förskingrat ytterligare 2,7 miljoner kronor - men det kan vi inte säkert veta... Man vet inte när dessa pengar ska ha tagits i sådana fall.

Detta belopp har alltså inte inkommit till kommunalkassan 1926. ”Enligt ordalydelsen i paragrafen i kommunallagarna ansvarar nämndens ledamöter härför gemensamt.”

”Skulle nämndens ledamöter mot förmodan kunna bevisa att bristen redan förut förelegat, är det dock ej för den skull fullt säkert, att de äro fria från betalningsansvar, då faktiskt 1926 års kassa visar brist, för vilken ledamöterna bör ansvara. Kommunalnämndens ledamöter torde dock möjligen kunna göras ansvariga för högre belopp.” Enligt advokat L:a uppfattning – till ett belopp av cirka 130,000 kronor (4 455 730,99 kronor).

Drygt 130,000 kronor är alltså det belopp som Waldemar förskingrat från kommunalkassan fram till år 1923 - då han själv säger att han slutat ta pengar. De dryga 60,000 som inte har bokförts år 1926 - vart kommer den bristen ifrån?

Vidare beskriver advokat L hur det under ett fullmäktigemöte 23 maj 1917 beslöts, under reservation av herr Hasselgren, att en kommunalkamrerbefattning skulle inrättas. Man bestämde också att kommunalnämnden skulle bestämma befattningshavarens göromål. I fråga om nämndens och kassaförvaltarens ansvarighet göres i förklaringen bland annat följande uttalande:

”Beslutet medför ingen ändring av det ansvar, som enligt lag åligger kommunalnämndens ledamöter. Nämnden är fortfarande som hittills ansvarig för de göromål, som enligt lag, åligga nämnden varda utförda ävensom för sättet, varpå utförandet sker.”

Från den 1 juni 1917 sattes Waldemar på kommunalkamrerbefattningen – tills vidare. Den 10 januari 1918 valde nämnden Waldemar till kommunalkamrer på obestämd tid, med sex månaders ömsesidig uppsägning och mot vissa lönevillkor.

På grund av vad som nu anförts om kommunalkamrersbefattningens omfattning och nämndens och kassaförvaltarens ansvar för kamrerarens göranden, framgår att avsikten varit, att nämndens ledamöters ansvarighet skulle kvarstå oförminskad. Eller med andra ord, att ansvarigheten skulle vara densamma vare sig kamrerare funnes eller inte.

”Man skulle då kunna tänka sig, att ledamöterna trots den beviljade ansvarsfriheten fortfarande ansvarade för kommunalkassan. Detta kan även bliva fallet, därest ledamöterna kunna ådömas ansvar på grund av bestämmelserna i Strafflagens 25:e kapitel, som handlar om brott av ämbetsmän.”

I strafflagen står följande:

”Visar ämbetsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt ämbete, och är ej särskilt ansvar därå satt; straffas med böter eller mistning av ämbetet på viss tid. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till avsättning dömas.”

Att kommunalnämnden visat oförstånd eller i varje fall oskicklighet vid förvaltningen av sitt uppdrag, torde knappast kunna ifrågasättas bland annat med hänsyn till, att revisor Einar förklarat, att en sakkunnig kontroll måst upptäcka en stor del av förskingringarna. Samt att Waldemar kunnat påverka budgetsräkningarna i sådan utsträckning, att upplåning framtvingats utan att något legitimt behov förelegat.

”Genom att tillåta Mickow utan kontroll uppbära dessa medel synes mig kommunalnämnden avsehava handlat vårdslöst. Även om verkliga grunden till oegentligheterna ligger i det felaktiga systemet att anställa en kommunalkamrerare med en alltför stor befogenhet, så bör nämnden ansvar konsekvenserna härav.”

Om en domstol tycker som advokat L, blir följden av en rättegång att ledamöterna döms till böter.

Nämnden har, som lagen föreskriver, överlåtit åt särskild person inom nämnden att vara kassaförvaltare; direktör Svensson. Han har i första hand ”varit i tillfälle att utöva den kontroll som varit nödvändig för upptäckandet av falsarierna. Kassaförvaltaren har genom sin dagliga tjänstgöring å kommunalkontoret rum i rum med Waldemar haft såväl skyldighet som tillfälle att kontrollera kamrerarens sätt att sköta kassan och övriga göromål. Härtill kommer att den av kommunalnämnden valde kassaförvaltaren utsetts att omhänderhava och ansvara för kassan samt att han själv förklarat sig ansvarig för densamma i lika hög grad, som om kommunalkamrerare ej antagits.”

Advokat L skriver att direktör Svensson, som varit kommunalnämndens ordförande sedan 1911, borde ha haft sådan kännedom om kommunens bokföring att ”han kunnat upptäcka försnillningarna. Att han med hänsyn till det synnerligen höga belopp som försvunnit, ej åtminstone haft en känsla, att allt ej stått rätt till och på grund av härav företagit en undersökning, måste förefalla egendomligt. ”

Vid granskningen av Einars revision, tyckte advokat L sig se att man kunde dela upp förskingringarna, ”med hänsyn till det sätt, på vilka desamma dolts,” i fyra huvudgrupper:

Rörande Säffle och By församlings kyrko- och skolråds ansvarsskyldighet:

I detta utlåtande från advokat L står mycket detsamma angående ansvaret, som för kommunalnämnden. Angående lånet på 46.000 kronor är det skolrådets ledamöter som måste vara återbäringsskyldiga – enligt advokat L:s mening. Det är kyrko- och skolråd ska varje år utse en kassaförvaltare – man har varje år utsett Waldemar, med ett undantag. År 1925 utsåg inte kyrkorådet någon kassaförvaltare. ”Som ytterligare skäl för kyrkorådets ansvar för under år 1925 oredovisade medel, kan anföras denna försumlighet.”

I revisor Einars sammanställning av de stulna pengarna ur kyrko- och skolkassorna är nedanstående poster oredovisade för 1925 och 1926:

För den brist som uppstått i pastoratskassan anser advokat L att ”ej någon annan än Waldemar kan göras ansvarig för, då några lagbestämmelser som ansvarsskyldighet för dylik kassa ej förefinnes.”

Det han kommer fram till i sin utredning är att kyrkorådets ledamöter kan göras ansvariga för Waldemars förskingringar ända upp till ett belopp av 9.247,79 kronor” och skolrådet för ett belopp upp till 60.721,49 kronor. Alltså de summor som finns som brist 1925 och 1926.

Slutligen anser han dock inte att revisorerna är ansvarsskyldiga – möjligen visat vårdslöshet. Han menar att det är dessa revisorer som ändå ”i hög grad bidragit till falsariernas upptäckande”. Därmed kan ”ej någon befogad anmärkning göras gent emot dem.”

Professor B:s utlåtande

Uttalandet från professorn i civilrätt, professor B, har dock inte samma innebörd som advokat L:s utlåtande. Han menar istället att ansvarigheten kan ifrågasättas. Han menar att det finns ”uttryckligen vissa gränser för ansvarighetens fortvaro, och bland dessa nämnes i första rummet kommunalstämmans godkännande av förvaltningen.”

Han menar att ett godkännande av förvaltningen för ett visst år inte utesluter ”varje möjlighet att ställa ledamöter av kommunalnämnden till ansvar för fel och försummelse i förvaltningen.” Till exempel om en ledamot förfalskat verifikationer i kommunens räkenskaper, och därigenom förskingrat medel eller ”varit delaktig i en brottslig kommunalkamrers tillgrepp.”

Professor B menar att ansvarighet för vad som förskingrats av Säffle köpings medel kan alltså åläggas kommunalnämnden ledamöter endast under förutsättning att antingen någon eller några ledamöter gjort sig skyldiga till brottslig delaktighet i förskingringarna.

Han summerar att ”några förskingringar ha icke begåtts under 1926 eller sedan ansvarsfrihet beviljats. Då under detta år som icke redovisade upptagna medlen ha förut blivit förskingrade. Liknande förhållande gälla beträffande kyrko- och skolråd.”

Så advokat L menar att nämnderna kan göras ansvariga för en del av pengarna som förskingrats av Waldemar, medan professor B menar att de inte kan anses ansvariga.

Tvingas betala

Det som sedan händer är följande:

1927 meddelar ST att Säffle-By kyrko- och skolråd tillslut får ansvarsfrihet för 1925 års förvaltning – man beslöt förra året att skjuta upp denna fråga på grund av Waldemars förskingringar. Men nu i mars 1927, när den nya revisionen av kassorna var klar, beviljades ansvarsfrihet för kassorna under kyrkostämman. Talmannen lyckönskade stämman ”till det ädla beslut som fattats”, och sade sedan:

– Alla känna vi sorgen tung över det svåra som drabbats oss alla genom de förra året upptäckta sorgliga förfalskningshistorierna, men så mycket mer glädjande var därför det beslut, som fattats i dagens stämma.

I april 1927 skriver ST att Länsstyrelsen i Karlstad har ”på lagsökning av Bergslagens sparbank ålagt By och Säffle församlingar att till sparbanken inbetala ett för församlingens räkning taget lån på 49.000 kronor jämte ränta. Lånet hade, som bekant, lyfts av den sedermera för förskingring dömde kommunalkamrer Waldemar i Säffle.”

Vad hände sen?

Så med andra ord åkte By och Säffle församlingar på att betala tillbaka lånet som man tagit från sparbanken. Vad som händer efter detta förtäljer inte historien i ST:s arkiv. Betalade Waldemar tillbaka pengarna – men hur skulle han kunna betala 8,8 miljoner? Hade han förskingrat de 78,000 kronorna (2,7 miljoner) också - efter 1923? Var han med andra ord skyldig för en förskingring av hela 11,5 miljoner kronor i dagens värde, eller var det ”bara” 8,8 miljoner?

Vad hände med Waldemar efter de här fem åren? Vart tog han vägen? Många, eller de flesta av dessa frågor får vi nog aldrig heller svar på. Det har nu gått 97 år sedan - på dagen idag - som polisen larmades.

Men vart och hur Valdemar slutade sina dagar kan jag faktiskt tala om. Precis vad som före detta kamrer Valdemar gjorde efter han muckat från fängelset vet vi inte - bara att han slutligen hamnade i Eskilstuna Fors. Han dog den 25 oktober 1945, alltså då 63 år gammal, på Löts sanatorium, strax utanför Strängnäs. Valdemar dog där av lungtuberkulos.