Tidig torsdag morgon stod ett antal förväntansfulla personer och väntade på att plockas upp av Simons silvergrå buss. Göran Halldin hade fått äran att ratta den bekväma bussen mot sydligare trakter och som så ofta tidigare vid våra resor, så hade solguden Helios färgat himlen blå.
På lämpligt avstånd från hemorten gjordes ett första förmiddagsstopp vid Stallgården i Svälte, där goda frallor sköljdes ner med en kaffetår. Färden fortsatte söderut och strax innan Skaftöbron klev vår guide Regina ombord – en guide som visade sig vara något utöver det vanliga, när hon på ett fängslande sätt delade med sig av sina gedigna kunskaper om såväl Skaftös historia som dess nutid. Och såklart om öns koppling till Saltön.
Merparten av samtliga fyra serier av den populära TV-serien om Saltön, som bygger på Viveca Lärns böcker om tillvaron på ön, spelades nämligen in på Skaftö. Saltön är dock en fiktiv ö, som Viveca placerade på en plats i havet utanför Stora Kornö, där hon tyckte det såg alldeles för tomt ut. Detta för att inte specifikt peka ut några personer, även fast dessa ofta hämtades ur hennes egen omgivning.
Lärorikt
Vi fick lära oss både var de olika rollfigurerna bodde och var de arbetade och i en del fall var de träffades för hemlighetsfull tvåsamhet. Förvånande är att ön numera endast har en enda bonde, Göran i Näreby, som därmed dock kan låta sina 100 kor äta sig mätta var som helst på ön. Han har dock numera en granne, forskaren Fredrik Gröndahl, som i folkmun kallas för algbonde, eftersom han forskar på utveckling av tång som näringstillskott i vardagen. Vi gjorde också en kort visit i det före detta färjeläget Rågårdsvik, numera en tillbakalutad idyll på Västkusten.
Beroende av sill
Vi fick också veta hur Skaftö både utvecklats och avvecklats över tid, under tidigare århundraden oftast beroende på tillgången på sill. Det är först i mitten av 1500-talet som trakten börjar befolkas. Det första fisket är dock landbaserat, där vaden ros ut och sedan halas in till land.
1500-talets sillperiod tar slut på 1580-talet och det innebär att folk flyttar. Eftersom tillgången på sill sker cykliskt, så följer också sysselsättningen samma mönster. Detta gör att folk strömmade till vid god tillgång men sökte sig inåt landet när tillgången på sill minskade.
Vid den sillperiod alla pratar om (när vattnet kokade och det var så tätt mellan sillarna, att man kunde gå på vattnet) - från 1747 till 1807 - flyttade mycket folk in och det var då som Grundsund fick sin kyrka. 1799 uppfördes ett enkelt kapell, som 20 år senare fick ett torn. I slutet av 1800-talet kom nästa stora sillperiod och anstormningen av folk gjorde att en större kyrka behövdes och då byggdes den ut till den korskyrka den är idag.
Men även fast tillgång på sill var god, så uppstod så småningom problem, eftersom förvaring av sill kräver salt och salt var dyrt. Då lärde man sig koka sill för att få sillolja (tran), som lokalt användes för impregnering av såväl kläder som husfasader men det mesta gick på export för belysning. Med sin outhärdliga stank var dock trankokerierna den tidens miljöproblem. Eftersom det dessutom krävdes enorma mängder trä för att elda dessa trankokare, så avskogades stora delar av kusten under denna period.
Många omkom
Minnesstenar över drunknade finns i de flesta byar på Västkusten men i Grundsund noteras inte bara fiskare utan alla, som omkommit på havet. På grund av att båtarna var små och inte sjösäkra, så omkom många och det var först i början av 1900-talet, när ett stort antal fiskekuttrar från England kunde köpas, som sjösäkerheten blev bättre och i samband med att tändkulemotorn kom blev det lättare att ta sig längre ut på havet. Då började backefisket (fiske med långrev) efter långa och torsk utanför Shetlands kust. I dag har Grundsund bara två fiskefamiljer kvar. Till skillnad från Fiskebäckskil, som blivit en turistmetropol, så har Grundsund ändå kvar sin fiskelägeskaraktär.
Vårt lunchställe, Smultron & Tång, bjöd på en synnerligen välsmakande fisk och ställets krögare Magnus bjöd oss några skrönor efter att han hälsat oss välkomna. Vid restaurangen finns ett monument över uppfinnaren Lars Laurin, som efter en del uppfinningar för konservindustrin 1902 skapade en 4-hästars tändkulemotor, som bara Korpens fiskelag från Smögen vågade sig på att testa – men efter detta test var lyckan gjord för Laurins företag Skandiaverken. Deras båt blev ju så mycket snabbare än de andra och därmed nådde de ut på de fiskrika vattnen långt före andra båtar.
På andra sidan vattnet låg också Didrikssons fabrik, där Julius och Hanna Didriksson började tillverka arbetskläder åt alla fiskare i Grundsund. Det enda som i dag minner om företaget i Grundsund är Hannas i Hamnen, en klädbutik, som säljer Didrikssons kläder och som drivs av ättlingar till paret Didriksson.
PRO PRO PRO PRO
Oväntat besök
Efter detta var det dags att äntra bussen för färd till Östersidan och därifrån färjan över till Lysekil. Och även om denna tur är relativt kort så bjuds passagerarna en bedårande syn över Lysekil med den majestätiska granitkyrkan tronande högst uppe på Rosviksberg. Direkt i hamnen väntade Citytuffen oss för en rundtur i det vackra Lysekil. Som sista anhalt innan hemfärd måste vi såklart också testa Lysekils bakverk och detta gjordes på takterrassen av Havets hus.
Och vad kunde passa bättre, efter en dag på ’Saltön’, än att böckernas författare Viveca Lärn dyker upp där och då. Och eftersom hon aldrig besökt vår vackra stad, så blev hon såklart vederbörligen inviterad.
Resan gjordes som vanligt i samarbete med ABF.
StigAllan Karlsson