Efter att ha rest över stora delar av världen och gjort sig ett namn som en av Sveriges mest framgångsrika kartläsare har hon nu landat sitt drömjobb. Tina Thörner har hittat hem – i Arvika. Staden där hon ofta och gärna blir igenkänd.
Tina Thörner förbereder kaffe hemma i lägenheten hon köpt på Borggatan i Arvika där hon bor sedan i våras. Livet hade lätt kunna ta en annan väg. I våras hade hon jobberbjudanden i London, Stockholm och Arjeplog. Men inget av det lockade. Hon kunde också ha valt att stanna kvar i Schweiz, där hon bott de 20 senaste åren.
– Dragningen har varit Värmland, familjen. Komma tillbaks och inte packa resväskan varje vecka, det är jag klar med, det visste jag, säger Tina Thörner.
Något oväntat blev det just Arvika. Det kunde ha blivit tre månader här. Det kunde ha blivit ett halvår. Men nu har hon valt att stanna.
– Hade jag inte trivts så bra här, då hade det kunnat bli något annat.
”Alla hälsar”
Under sin framgångsrika motorsports-karriär har hon även bott i London, Frankfurt, Zürich och Paris. Men aldrig trivts.
Det är i Arvika hon ser sin framtid, det är här hon letar hus eller en större lägenhet.
– Nu kanske jag inte jag kan räkna mig som gemene man. Men från att jag kom hit hälsar i princip alla på mig. Och jag blir så väl bemött. Jag har blivit inbjuden till näringslivet, till företag, till skolan, till idrottsanläggningar.
En bidragande faktor är den gemensamma kontaktytan mellan Tina Thörner och Arvika: Motorsporten.
– Jag tror att det är mycket därför, många känner igen mig för att motorsporten har ett hjärta här. Det är mycket manliga framgångar och nu så kommer den som kanske varit störst i svensk motorsport som kartläsare och inte varit förare, men fått så mycket credd och spritt motorsporten på många andra arenor. De är stolta över motorsporten och dess historia och det känns som många är stolta att jag navigerat hit. Det har underlättat för mig att bli väl mottagen.
På grannarnas dörrar står det förstabokstaven i förnamnet och så ett efternamn. Men på hennes dörr står det både förnamn, tilltalsnamn och efternamn: Kristina/Tina Thörner.
Hon har inget emot att bli igenkänd, tvärtom.
– När jag flyttade in var under påsk och det var den här raggarsvängen, karavanen i stan då. Jag kom ovetande om det här och hade hållit på för fullt och skulle lassa ur här. Och de bara frågade rakt ut ”Tina för fan, du får 1 000 kronor om du kör min bil”. Eller när jag har kommit hem med det sena tåget och går genom stan så går några som skulle till O’Learys på motsatta trottoaren. De bara ”Tina jöbber du här, häng med oss”. Alla är så trevliga och öppna för att ta kontakt.
”Stan blomstrar”
Hon har inte varit Arvikabo mer än drygt ett halvår men har redan blivit något av en Arvika-ambassadör. Det mesta av inredningen i lägenheten kommer från butiker i Arvika.
– Det är nära till allt och den här stan blomstrar. Det jag kan handla här, det handlar jag här. Jag åker inte till Karlstad eller beställer på nätet. Det är bara så företagen kan överleva och samhället blomstra om vi bidrar på bästa sätt vi kan var och en. Min känsla är lite att det är lite av den direktdemokrati som var i Schweiz där jag trivdes och kommer ifrån. Jag har haft 20 år där. Man handlar först i sin egen by och det är inte jättestora supermarkets. Det har jag blivit så formad i under en lång tid.
– Jag var på Olssons brygga och tänkte detta är ju som Tylösand. Arvika är bättre än ställena utmed Zurichsjön. Vad kan man sakna här? Och du har livskvalitet på ett helt annat sätt än i en storstad.
Några spår av hennes rallykarriär finns inte i lägenheten. Alla medaljer och pokaler har hon gett bort till de i teamet. Alla utom VM-pokalerna från FIA’s prisutdelningar.
– Teamet har ju varit med och gjort att vi vunnit. Och jag kan inte ha 100 pokaler här hemma, det går inte. Så delad glädje och de har alla något att se på och visa upp för att komma ihåg våra framgångar.
Ny väg – tack vare pandemin
2015, efter 30 år inom motorsporten, la hon karriären som kartläsare på hyllan. I stället började hon jobba för motororganisationen FIA där hon arbetade aktivt som en av de första att implementera en AI-baserad tävlingsapp för trafiksäkerhet och minskade koldioxidutsläpp för varje bilist. En satsning som var i full gång när pandemin slog till. Allt sattes på paus och livet i Schweiz likaså som gick in i lockdown. Enda tillåtna umgänget var familj men någon sådan hade inte Tina i Schweiz.
En stor kontrast från att ha haft folk runtomkring sig och 200 resdagar om året.
– Det blev en chock för hela systemet.
Lösningen blev att, vid 55 års ålder, börja en utbildning för att bli certifierad personalvetare med inriktning att bli HR-chef. Personalfrågor är något som alltid legat nära henne.
– I motorsporten har jag varit den som skapat teambuilding, anlitat coacher, infört yoga, stress- och friskvård, gjort bokcirklar med alla i teamet. När vi jobbar så många, från olika länder, så kommer man med olika verkligheter. Vi har fem-sex olika religioner. Då behöver du skapa en gemensam karta och regler att förhålla sig till.
Bodde på hotell
I och med pandemin kunde hon studera på distans från Schweiz. När hon skulle ut och få en praktiktjänst kom hon i kontakt med bemanningsföretaget Industrisupport i Arvika som även erbjöd henne en tillsvidareanställning. Lägenheten i Schweiz sålde hon och så åkte hon till Arvika.
– Jag hade i princip varit i Arvika två gånger. Jag hade träffat Per (Eklund), Tommy (Kristoffersson) och Johan (Kristoffersson) och så. Men inget mer. Så hamnade jag här. Jag tänkte att jag bor på hotell först, man vet ju aldrig. Sen när jag hade bott där i tre månader kände jag, herregud. Jag trivs ju här. Ska det här bli min framtid?
Och så dök jobbet med stort J upp. En tjänst som HR-chef på Edanesågen Moelven.
– Om du frågar mig om mitt drömyrke utifrån var jag befann mig den dag jag tog examen, så hade jag aldrig kunnat önska mig en bättre start.
”Som ett eget rallyteam”
Hon upplevde att allt stämde. Att det var ett jobb som gjort för henne.
– Är det universums krafter? Jag fick det här praktikjobbet och sen kommer den tjänsten med de incitamenten som jag har brunnit för och skapat i motorsporten med hållbarhet, säkerhet. Och så kommer en sån tjänst här, säger Tina och fortsätter engagerat:
– Det är 130 medarbetare, det är Edane, jag kommer känna alla, jag kommer kunna sitta ner och dricka kaffe med alla, gå ut och ta en öl. Du vet, det känns som jag fått mitt eget rallyteam. Och det är hållbart, det är Värmlands och Norges gröna guld som hanteras där och det är det vi kan marknadsföra i världen. Och Moelven gör sin största investering.
Att jobba med skog ligger inte heller särskilt långt borta. På gården Tina växte upp på i Värmlandsnäs hade de skog och i närheten låg ett sågverk.
– Jag har till och med suttit och lastat trä med en buster och varit med och kört timret till sågen.
En röst som varit viktigt i steget att flytta hem till Värmland är Maud Olofsson.
– Sen många år har Maud Olofsson och jag haft utbyten och träffas och prata. Maud har alltid sagt, Tina, så länge du tävlar men sen, du måste komma tillbaka. Åk till Värmland, bidra. Om du ska bidra i världen, bidra här hemma. Så det där har ju varit ett litet frö. Just när det blev en tjänst här där jag trivdes och kan vara nära familjen på Värmlandsnäs. Och det var just den tjänsten som jag utbildade mig till.
Den 57-åriga nyexaminerade personalvetaren är på en bra plats i livet.
– Jag är hög på livet. Det är inget snack om det. Jag vet inte hur någon skulle kunna erbjuda mig något som skulle göra att jag vore på ett bättre ställe. Och jag har testat det mesta i världen.