Efterföljelse – Text: Luk. 9:51-62.
Efterföljelse förutsätter att någon går före. Lärjungarna på vandring genom Samarien på väg till Jerusalem leddes av sin mästare, Jesus. Kristna i alla tider, alltså även nu, bekänner Jesus som sin Herre, den som de är kallade att följa. Jesu ledarskap utövas genom Ordet och Anden. Det betyder att de texter vi läser och har till grund för predikan ger vägledning. Det betyder också att i den kristna gemenskapen ger Anden oss möjlighet att omsätta vägledningen i handling.
Lukas berättar om att Jesus och lärjungarna inte var välkomna i en samarisk by. Ingen som var på väg till den judiska högtiden i Jerusalem sågs med blida ögon av samarierna. Religiösa och kulturella motsättningar mellan folken hade djupa rötter och skapade misstänksamhet och fientlighet. I den situationen ställer ett par av Jesu mest förtrogna lärjungar den förfärliga frågan till Jesus: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” Texten säger, att Jesus då vänder sig om och tillrättavisar dem och så går de till en annan by.
Vad har denna text för vägledning att ge oss, som möter människor som inte vill som vi, som står i vägen för våra planer, kanske på grund av historiska, kulturella eller religiösa skäl? Behöver vi tillrättavisas? Ja, om vi likt lärjungarna i texten vill göra vår motståndare illa. Min tanke går osökt till dem som bränner Koranen och till dem som gillar att det sker. Att handla så är att såra, kränka och symboliskt tillintetgöra dem, för vilka den boken är helig och förenad med deras liv. Sådan bränning är inte eld från himlen. Jesu sätt att visa till rätta säger mig att himlen/Gud inte handlar så. Inspirationen till Koranbränningen har således en annan källa. Att följa Jesus är att inte fastna i hat, utan att gå vidare med honom ”som går omkring, gör väl och hjälper alla.” Att följa så är enligt texten att inte se sig tillbaka efter alternativa vägar, något mer populistiskt kanske. Texten avslutas just med orden: ”Den som ser sig tillbaka när han satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”
Gunnar Götborg, pastor emeritus