Mia ”Kock-Mia” Magnusson: ”livet blev mitt efter 40”

I många år kände Mia Magnusson det som att hon var inlåst och på håll tittade på alla andra som levde livet. Sen skapade hon sitt drömliv efter 40. Svanskogstjejen vars hjärta alltid dunkat för mat är nu ansiktet utåt för Coop Värmland, och lever exakt det liv hon vill ha.

– I 40 år hade jag det väldigt tufft. Sen blev det väldigt bra.

Vi börjar med maten, för där måste man börja när det gäller Mia. Kanske är det förutbestämt att man ska älska god mat, bakverk och godis om man är född på julafton. Men det hjälpte också att komma från en familj där mat alltid varit något att förenas i.

– Vi har inte alltid varit så bra på att prata om känslor, men har man märkt att någon varit nere har man tröstat genom att bjuda på mat eller att fika ihop. Hela själen kokas ner i mat.

I dessa tider av hög inflation och krympande resurser för en växande befolkning på planeten pratas det mycket om att äta svinnsmart för både plånbok och miljö. För Mia har det alltid varit det naturliga sättet att laga mat.

– Jag är uppväxt i en familj med små ekonomiska marginaler, och i släkten har det varit stora familjer med små inkomster. Men mätta har vi alltid ätit oss. Både mamma, mormor och farmor var fantastiska husmödrar som verkligen kunde trolla med knäna.

Självkänslan var obefintlig

Redan på gymnasiet tog Mia sina första kliv mot att få jobba med matlagning, genom Hotell-och restaurangprogrammet i Karlstad. Men den gången vände hon själv om när hon stod på farstun till sin dröm.

– Utbildningen var helt rätt, men jag vågade inte gå gymnasiet på annan ort. Jag var för blyg och hade så dåligt självförtroende och självkänsla.

I stället blev det så småningom Barn-och fritidsprogrammet hemma i Säffle. Det var ändå inget dumt val, för Mia jobbade efter det som dagmamma i många år och trivdes för det mesta riktigt bra. Men det var när hon lagade mat åt barnen som jobbet var som bäst.

– Jag minns hur jag ofta kunde stå och röra i grytorna och tänka att ”tänk om man kunde göra det här på heltid”. Fast det är så många människor som jobbar med mat, människor med mycket sämre förutsättningar än jag, trodde jag verkligen inte att just jag kunde det.

Flydde från problemen

Mia blev snabbt en mångsysslare. Utöver heltidsjobbet som dagmamma arbetade hon även deltid som städare och hade lite egen försäljning av kryddor. Snart började hon dra på sig både fysiska och psykiska symptom på ohälsa, bland annat kraftig migrän och yrselattacker.

– Jag var helt övertygad om att jag hade en hjärntumör, och blev förbannad när läkaren konstaterade att så inte var fallet.

I efterhand förstår Mia att det var symptom för något som satt i själen. Detta var innan begrepp som utmattningssyndrom var allmänt kända, men i dag vet Mia att hon i många år strök en hårsmån ifrån den berömda väggen. Läkaren frågade om hennes vardag och konstaterade att ”det är inte hållbart för dig”.

– Jag förstår ju nu att jag flydde. Jag jobbade och sysselsatte mig så mycket som möjligt för att slippa konfrontera allt som gjorde ont inuti.

Mia fick skära ner på saker att göra och nästan bara ägna sig åt att vara dagmamma.

Ny chans till drömmen

Av en slump kom Mia för drygt 10 år sedan över en artikel om en kockutbildning med ekologiskt fokus i Norrköping. Sin vana trogen tänkte hon att ”åh, vad kul för den som kan göra det”, i stället för att tänka att hon själv kunde göra det. Men den här gången hände något.

– Min dåvarande sambo uppmanade mig starkt att söka. Och jag tror starkt på tecken; plötsligt ”förföljde” Norrköping mig! Jag köpte en glass och såg på papperet att den var tillverkad i Norrköping. Jag slog på tv:n och möttes av ett reportage från Norrköping. Nästan dagligen såg jag Norrköping!

Mia tog tjänstledigt för att plugga den ettåriga utbildningen. Inom kort blev hon uppsagd inom kommunens barnomsorg, men det blev snarare en morot att satsa allt på den nya banan.

– Den här gången tog jag för första gången åt mig av allt beröm från lärare och klasskamrater. Började tro på att jag hade en plats i branschen.

Coops nya profil

Efter examen jobbade hon som kock på olika ställen i några år innan hon fick syn på annonsen gällande ett jobb som kock på Coop Palmviken i Arvika. När hon ringde dit hade ansökningstiden egentligen gått ut, men precis som med mat kan det löna sig att inte lita för mycket på bäst före-datum. Mia fick jobbet nästan på stående fot, och i ett par år jobbade hon med att laga dagens lunch av svinnvaror för dagen.

– Jag visste aldrig vad jag skulle få för något. Det har varit fantastiskt utvecklande och roligt.

Men den största utmaningen kom när butiken skulle marknadsföra sig på sociala medier genom att göra filmklipp från butiken. Mia, som alltid varit patologiskt blyg och hatat att prata inför folk, blev skräckslagen.

– Men jag hade lovat mig själv att möta just det jag är rädd för, så det var ju bara att leva upp till.

När kollegorna sen visade upp det färdiga resultatet, kunde Mia inte ens minnas att hon hade gjort filmen.

– Jag hade fått en blackout av nervositeten! Men, till och med jag själv kunde se att den var bra.

Små enkla filmer med inslag från det dagliga arbetet i butiken blev snart rutin, och Mia blev mer och mer bekväm med att bjuda på sig själv framför kameran. En dag kallade chefen in Mia till kontoret med orden ”vi måste ha ett möte”.

– ”Nu får jag sparken”, tänkte jag, som har för vana att tänka katastroftankar.

Det chefen faktiskt sa var ”Coop Värmland är väldigt imponerade av dig och undrar om du vill bli ansiktet utåt för hela Coop Värmland”.

– ”Jag får inte sparken alltså?”, svarade jag då, hahaha!

Råvarornas hjälte

Sedan december 2019 är Mia Coop Värmlands hållbarhetsinspiratör, under namnet Kock-Mia. Det är en skräddarsydd tjänst och ett varierat jobb där hon bland annat besöker butiker för att visa kunderna vad man kan göra av varor med kort hållbarhet, representerar Coop Värmland i olika sammanhang och leder olika projekt i syfte att främja ett hållbart hanterande av livsmedel. Hon gör också egna recept för Coops räkning och har fått ta fram en egen produktserie för att rädda svinn.

– Jag får verkligen nypa mig i armen, varje dag. Jag har mitt drömjobb och lever mitt drömliv - och jag behövde inte ens lämna Svanskog för det.

En självrannsakan

Men förändringen är minst lika stor på det personliga planet. År 2017 gick Mia och hennes partner isär efter 20 års förhållande. Det fick henne att genomgå en identitetskris, med tankar om vem hon var i sig själv och inte som del av ett par.

– Under många år hade vi det inte bra tillsammans, men höll ihop ändå. Jag började reflektera mycket över mitt liv och insåg hur mycket jag har använt jobbet som ett sätt att fly från allt som varit jobbigt känslomässigt. I stora delar av mitt liv har jag känt det som att jag varit inlåst och tittat på andra som lever livet, samtidigt som jag på något sätt accepterat att ”lyckligare än så här blir jag aldrig”. Hur sjukt är inte det?

Mia gick i terapi och började också skriva ner mycket av allt svårt hon varit med om ända sedan barndomen.

– Terapi är det absolut bästa jag någonsin lagt pengar på. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som under terapisessionerna, men gud vad nyttigt det har varit.

Och det hon skrev ner är nu en färdig självbiografi, som hon planerar att ge ut någon gång under hösten. Boken beskriver hon som ”brutalt ärlig, naken och med ämnen som man inte brukar prata om”.

– Jag har i många år varit livrädd för att berätta om allt svårt jag varit med om. Men det är inte förrän sanningen är ute som jag är fri. Jag skrev den för att läka mig själv, men min förhoppning är att den även ska hjälpa andra som känner igen sig.

Sitt rätta jag

I dag mår Mia bättre än vad hon någonsin gjort och trodde att hon kunde göra. Nervositet finns ännu där ibland, men hon låter det inte bli ett hinder. Och hon känner sig fri att vara som hon är och göra som hon vill, utan att bry sig om vad andra tycker.

– Min mamma sa en bra grej häromdagen. Hon sa att ”Mia, du andas i kroppen nu. Förr andades du utanpå”.

Det är inte alltid självklart vad man vill göra eller behöver för att må bra. Men kanske kan man i alla fall börja med att skala bort det som inte känns bra.

– Jag tänker att man kan tänka på i vilka stunder man mår som bäst, när man har roligt och slappnar av. Och ställa sig frågan ”vad skulle jag vilja göra om det inte fanns några hinder?”. Det kanske leder en på någorlunda rätt spår.

En kravmärkt skinka

Börjar hon någonsin tvivla på sitt eget värde igen, räcker det att hon kollar i spegeln. Sedan en tid tillbaka har hon ordet KRAV, prytt med rosor och snirkliga mönster, tatuerat på höften och rumpan.

– Det är givetvis en lek med att jag brinner för kravmärkt i mitt jobb, men det symboliserar också mitt privatliv. Att jag numera har krav på hur jag går med på att bli behandlad, vilka människor jag vill umgås med och hur jag ska leva.