Kärleken till musiken förde dem samman

Musik är något som förenar människor där det annars lätt hade funnits gränser och barriärer - det vet Alf Olsson och Therese Olsson Hugosson. De bägge spelmännen träffades och ljuv musik uppstod på fler än ett plan - trots en åldersskillnad på närmare 37 år. Det är symboliskt också för deras kärlek till musiken.

– Där kan alla mötas och vara på samma plan, säger Therese.

Många kan säkert undra hur en 20-årig tjej och en 57-årig man finner varandra. I detta fall var det alltså via musiken.

– Vi lärde känna varandra via ideellt arbete i RUM, Riksorganisation Unga Musiker, 2010. Fast Alf var ju inte ung, då, skrattar Therese.

Vägen in i folkmusiken

Therese var tidigare med i RUM Skaraborg och blev värvad till organisationens avdelning i Värmland när hon flyttade hit för att studera musik på Ingesund, Arvika. Då satt Alf redan i styrelsen och de lärde känna varandra genom engagemanget för föreningen och det lokala musiklivet.

– Det var faktiskt Alf som inte bara fick in mig på folkmusik, utan som fick mig att fortsätta hålla på med musik överhuvudtaget, säger Therese.

Hon var nämligen väldigt less just då. Inte på själva musiken, men vad som präglade hela kulturen kring klassisk musik, som hon studerade då.

– Det var så mycket elitism, och folk som armbågade sig fram och trampade varandra på tårna. Jag trivdes inte alls med det klimatet.

Då tyckte Alf att ”du kan väl testa att spela folkmusik”.

– Då nämnde han inte att han var riksspelman, utan fick det snarare att låta som att han var en glad amatör och att vi bara kunde leka runt lite med instrumenten. Men det blev starten för både min resa med folkmusiken och för vår relation.

En oväntad kärlek

Alf har varit gift förut, men när han lärde känna Therese hade han varit ensamstående i ganska många år. Han blev snabbt förtjust i henne.

– En har ju varit med så länge nu att man har lärt sig att läsa av folk ganska geschwinnt!

För Therese dröjde det däremot kanske ett och ett halvt år innan hon insåg vad hon kände.

– Jag har alltid gillat att umgås med äldre och känt att jag klickat med dem. Jag var ett lillgammalt barn och jag har alltid uppskattat att äldre hittat sig själva och man vet var man har dem - det är inget ”spel”. Jag tyckte tidigt väldigt bra om Alf, men jag hade ju inte trott att det skulle bli något mer än vänskap.

Men det verkar som att andra såg gnistorna desto tidigare.

– Min farmor sa det att ”nu förvränger du inte den mannens sinne med ditt soliga leende!”. Hon blev inte förvånad när jag senare berättade att vi blivit ett par.

Den 12/12 2012 - klockan 12 - förlovade de sig och gifte sig året därpå.

– Vi har väldigt kul ihop. Skojar och skrattar mycket. Jag tror att vi är ungefär jämngamla i huvudet. Men hade det inte varit för musiken som gemensam nämnare vete tusan om det hade blivit vi, säger Therese.

Outgrundliga vägar

Det är en åldersskillnad som sticker ut, men några ifrågasättanden och kommentarer är de faktiskt förskonade ifrån.

– Det händer ju att folk tror att jag är Alfs dotter. Då kan de tycka att det är lite pinsamt när de får veta att jag är hans fru. Men alla som känner oss verkar tycka att det är rimligt att vi är tillsammans. Tycker någon illa om det så säger de i så fall inte det. Jag tror faktiskt att det var jag själv som var mest fördomsfull, när jag insåg vart det barkade hän!

Therese hade tänkt att hon skulle bo ensam i en lägenhet i Göteborg efter studierna. Och kanske - bara kanske - haft en särbo på sin höjd.

– I stället hamnade jag på landet i Värmland, och gifte mig med en gammal gubbe!

Varför föll du för Alf?

– Ja... förutom att jag mådde väldigt bra i hans sällskap och vi hade trevligt tillsammans, har han precis de egenskaper jag behöver hos en partner. Lugn, trygg och stabil. Jag ville ha någon som jag kan tänka mig att offra musiken för, men aldrig kommer att behöva göra.

Och ibland finns det bara där, utan att man kan sätta ord på det. Så känner Alf för Therese.

– Allt kan inte förklaras, blott erfaras, konstaterar han.

Ett socialt kitt

De kommer också från två helt olika generationer även ur ett musikerperspektiv. Alf kommer från en lång stamtavla av folkmusiker och kom nästan ut med fiolen i hand, som hans fru brukar skämta om. Då fanns inte formella musikutbildningar på samma sätt som i dag - åtminstone inte tillgängligt för ”alla” - och Alf har lärt sig genom att spela med andra.

– Jag är glad att jag fick växa upp i en tid då musik spreds på det sättet. Det var en del av livet på landsbygden; man behövde inte ha något ärende till någon utan kunde bara spontant titta förbi för kaffe och en pratstund - och så spelade man lite.

Så har musiken hållits levande. Och för Alf, som mestadels haft familjens gård som arbete under större delen av livet, har musiken alltid varit tätt förknippad med dess sociala värde.

– Det blir aldrig samma sak att spela från noter, som när man lärt sig utantill och människor emellan. Det blir ett helt annat möte i musiken också, när man se varandra i ögonen i stället för i notpapper.

En jämlik plats

Therese, som har klarinetten som första instrument, har i stället en gedigen akademisk utbildning inom musik. Det var sent under utbildningen som hon bytte inriktning från klassiskt till folkmusik, och hittade hem.

– Jag trivs verkligen i det sociala sammanhang som folkmusiken innebär. Det finns ingen motsättning i att vara en duktig, respekterad yrkesmusiker och att det finns en kamratskap. Där kan alla mötas på samma plan, oavsett vilken nivå man spelar på, och man ser inte vem som är bankir och vem som är arbetslös.

Tillhör eliten

Bägge är som sagt riksspelmän på sina respektive huvudinstrument. Det är inget yrke i sig, även om de flesta som erhållit titeln är professionella musiker på något sätt. Det är mer utav en hederstitel och ett erkännande för att man är en synnerligen skicklig musiker i sin genre.

– Det gör folkmusiken gott att den här utmärkelsen finns, det är en kvalitetsstämpel, säger Therese.

Riksspelman blir man om man fått det så kallade zornmärket, instiftat av konstnären Anders Zorn.

– Han vurmade mycket för att bevara den gamla svenska musiken och grundade vad som då var en spelmanstävling.

De första åren delades märket bara ut till några som fick det för att det var erkänt skickliga. Senare infördes en jury och en uppspelning, med vissa kriterier att uppfylla.

– Spelmanssverige är ju inte jättestort och även om juryn känner till personen mycket väl, blir det inget märke om man inte lever upp till det just där och då. Det är dagsformen som avgör, säger Alf.

Folkmusikens Nobelpris

Man blir också spelman i flera steg, varav det lägsta är ett diplom och sedan följer märken i brons och silver. Silver är det högsta man kan spela sig till via juryn och vad som krävs för att erhålla titeln riksspelman, men det finns också ett guldmärke som man kan bli nominerad till.

– Man brukar säga att det är som Nobelpriset i folkmusik, säger Alf.

Bland de relativt få som erhållit Zornmärket i guld finns bland andra tonsättaren och multikonstnären Hugo Alfvén och spelmannen Erik Moraeus - far till de kända bröderna Kalle, Perra och Olle Moraeus från Orsa Spelmän. Samt Alf Olsson. En titel han erhöll 2009, efter att ha tagit silvermärket 1984.

Therese blev riksspelman år 2017 och fick silvermärke på första försöket. Hon är också den första kvinnliga riksspelmannen på klarinett.

– Jag hade absolut inte räknat med det, och jag gjorde faktiskt uppspelningen i första hand för att få den personliga responsen som alla sökande får efteråt, oavsett hur det går. Det var så himla bra och nyttigt.

För arvet vidare

Säffle kommun, ja hela Värmland förstås, har en rik tradition av folkmusik och det verkar som att många i bygden tycker att det är kul att det bor två riksspelmän på den lilla orten.

– I Svanskog pratar de om oss som ”sina” riksspelmän och jag tycker det är så himla gulligt, säger Therese.

– Jag är fortfarande den yngste riksspelmannen här i bygden, säger Alf.

– Du hörde nu hur han inte räknade mig för att jag spelar klarinett! säger Therese.

De ser det som en ärofylld uppgift att hålla den gamla och lokalt komponerade musiken levande. Och i Svanskog finns faktiskt en rik källa att ösa ur.

– Det är lite speciellt här, för folkmusik är ofta mollstämd men det som kommer härifrån är glatt och ”sprittigt”. Det går inte att vara sur när man spelar det! säger Therese.

Tillbaka till rötterna

Alf har på senare år jobbat som lärare på Kulturskolan. Där har han haft elever som också är riksspelmän i dag. För några av dem har det inneburit att lära känna sina egna rötter.

– En elev hade fått upp intresse för fiolen som barn. Hans egen far spelade inte, men farfar hans var duktig - och jag lärde honom låtar som jag vet att hans farfars farfars far hade skrivit.

– Det är så kul med folkmusik att det är vanligt folk som blir ihågkomna. Annars är det ju ofta ”storpampar” som syns i historieböckerna, säger Therese.

Förhoppningsvis kommer även en generation som tar över efter dem. Folkmusik är inte vad det generellt lyssnas på hemma hos barnfamiljer, å andra sidan är det många barn som gillar etno-och folkmusikinslag i Melodifestivalen - som Sarek, Hasse Andersson och Jon-Henrik Fjällgren.

– Det är ju musik som har överlevt i århundraden och det kommer den nog att göra ett tag till. Däremot är det kanske något som får bida sin tid hos många. Tids nog blir folk intresserade av sitt ursprung och den kultur man kommer ifrån, säger Therese.