”Nu skiter vi i det här, jag kör bara fotboll”

En femtonåring som visste precis vad han ville. Att spela fotboll. Idag är han 28 och viljan är lika stor som då. De flesta känner honom också som så, Oskar Höök - Säffle SK:s mittback.

Men det finns mer än så. I veckans sommarsnack berättar han om arbetslivet, drömmarna om framtiden, att vara en bror, och självklart om fotbollen med.

Hela Oskars barndom har präglats av sport i olika format. Det har varit fotboll, pingis, innebandy, friidrott och ishockey.

– Det var fem sporter på en gång. Men mamma lät mig hållas och visste att jag skulle veta när det var nog. Vilket det blev till slut. På mellanstadiet så blev det ett uppehåll från all sport innan jag gick tillbaka till fotbollen och hockeyn.

Idag är det bara fotboll som gäller, även om han spelade hockey upp i högstadieåldern. När det för tredje gången satt en lapp på dörren om inställd träning efter att ha åkt från Nysäter så fick det vara nog.

– “Nu skiter vi i det här, jag kör bara fotboll” sa jag till mamma och sen var det inget mer med det. Jag saknar inte att spela hockey eller något av det andra, men det är kul att åka skridskor.

Vägen till A-laget

Oskar började sin fotbollsbana i Kila-Gillbergas knattelag, då var han fem eller kanske sex år gammal. Fram till att han var elva så var platsen där given. Därefter delade klubbarna på sig och då blev det bara Gillberga tills klivet över till Sifhälla som femtonåring.

Att det blev SK Sifhälla handlade till största del om att han varit utlånad dit när de var iväg på Svennis Cup. Sen spelade de flesta klasskamraterna i Sifhälla, så det föll sig naturligt att det var där han hamnade.

Den första A-lagsmatchen spelades som sextonåring. En match som Oskar minns tillbaka på som mycket lyckad. Det var som högerback på konstgräset och en debut det blev det. En assist till David Andersson poängterar han som höjdpunkten.

Sifhällas ende spelare

Idag är Oskar den enda Sifhälla-killen kvar i Säffle SKs A-lag. Fast flera av lagspelarna har han känt sedan innan då de spelade i Säffle FF, men sen har flera varit en del av laget sedan sammanslagningen 2019.

I dagsläget ligger Säffle SK på en tolfteplats i tabellen. Men Oskar har förhoppningen att laget ska ta sig samma för att hålla sig kvar.

– Nej, jag är inte orolig, vi måste få en positiv trend och bygga på den. Sen är det skönare att veta att man inte hänger löst. Men vi är en bra trupp med god karaktär. Nu ska vi knyta näven för att göra det som krävs. Jag har inget tvivel på grabbarna i truppen, och Edin som tränare är superduktig.

Bästa fotbollsminnet

När han får frågan om det bästa fotbollsminnet är det inte helt lätt. Det finns många att välja på. Både i nutid och längre bak i karriären.

– Närmaste så är det när vi vann division tre och tog klivet upp till division tre. Jag har ett tidigare också. I DM semifinalen när vi vann över Carlstad United.

Drömmen om brandman

Tiden som inte spenderas på fotbollsplanen går mestadels till jobbet. I sju år har han jobbat som elevassistent för anpassad grundskola på Tegnérskolan. Anpassad grundskola är en egen skolform i årskurs 1-9 för elever som på grund av en intellektuell funktionsnedsättning eller en hjärnskada inte bedöms ha förutsättningar att klara grundskolans betygskriterier.

– Det är ett väldigt kul jobb. Jag stortrivs. Ingen dag är en annan lik, man vet inte hur det kommer te sig. Det passar mig, jag tror inte att ett monotont jobb skulle passa mig.

Även om han trivs väldigt bra, så är drömyrket något annat. Sedan gymnasietiden har tanken på att bli brandman funnits med, även om det på senare tid blivit mer av ett mål än en dröm. Tanken är att skriva högskoleprovet för att kunna söka till utbildningen.

– Jag tror det skulle passa mig. Pappa var dessutom brandman, så jag vet verkligen vad det går ut på.

Familjen

Sportintresset är genomgående hos barnen i familjen Höök. Oskar har två syskon, storasyster Anna och lillebror Lukas. Lukas spelar fotboll han med, vilket de gjort mycket av hela uppväxten. Fast enda gången de spelat ihop i samma lag, har varit på inofficiella VM.

Anna har epilepsi och var i barndomen med om en olycka som resulterade i ett fysiskt funktionshinder. Innan olyckan var hon också med och spelade och lekte.

– Även om hon inte kan så missar hon aldrig en landslagsmatch och hon kollar gärna på när jag eller Lukas har match.

Men att alla tre är så fotbollsintresserade vet inte riktigt Oskar vart det kommer ifrån.

Både mamma och pappa är väl landslagsupporters men inte mer än så. Pappa kollar skidor också då, vilket alla pappor kanske gör. Det förstår jag inte alls. Det svänger ju ingenting.

Ett ansvar

Fotbollsintresset är något han även delar med sambon. Hon har tidigare spelat och rycker ibland som vikarie i Tösse IF:s damlag när de är kort om folk.

– Hon ifrågasätter aldrig att jag tränar och spelar. Hon vet hur viktigt det är för mig.

För det tar mycket tid. Varje vecka tränas det tre till fyra gånger och sen är det match på helgen. Vilket Oskar trivs med, men poängterar att han ändå valt att göra det av en anledning. Fast det självklart är tråkigt att annat kommer i kläm ibland.

– Det svider om man missar när kompisarna gör något, för stunden i alla fall. Men jag har skrivit kontrakt, även om man inte är proffs så har man ett ansvar.

Sluta spela?

Som i alla sporter möts man av motgångar. Oskar berättar att när det gått lite sämre så har han ifrågasatt varför han spelar, men när framgången kommer så är det glasklart att fotboll är det absolut största för honom. Att känslan av att som ett lag lyckas väger tyngre än tröttheten vid motgång.

– Att faktiskt sluta och lägga av helt? Nej. Tanken har kommit upp men jag kommer på snart att jag ska fortsätta att köra.

Vart framtiden sen leder till vet han inte just nu. Det får bli lite som det blir. Kanske flyttar han, kanske pluggar han, kanske återvänder han tillbaka till Gillberga - men bara med premissen att Lukas följer med.