Vackra bevarade minnen som etsat sig fast från vår livsvandring, är kanske något man önskar föreviga. Ett av många samlade minnen härstammar från mina barndoms dagar när jag fick följa med, till vad som blev känt som Ödetorpet. Genom den till synes bortglömda och således hårt igenvuxna skogen gjordes denna upptäckt. En mur bestående av uppstaplade stenar utgjorde tomtgränsen till ruinerna av vad som förmodligen en gång varit ett torparhem.
Ett levande hem som en gång haft sin avsedda plats i denna charmfulla del av bygden. Vem eller vilka som en gång levde här vet man mycket lite om eller ingenting alls. Landskapet liksom det lilla bygdesamhället har förändrats under årens lopp. De människor som en gång levde här har antingen flyttat eller gått bort. När Ödetorpets upptäckt blev vida känt blev det ett aktivt sökande genom kyrkoböckerna.
Trots stora efterforskningar lyckades man inte få fram några uppgifter. Frågorna förblev stora och därför obesvarade. Dock fanns det en gemensam drivkraft om att försköna det som förskönas kunde. Allas krafter slogs samman; mogen som ung, nu skulle det rustas upp!
Utrustade med liar slog man sig fram i det meterhöga gräset. Bit för bit mer kom att öppna upp som en gång utgjorde detta Ödetorps plats. En trädgård med äppelträd vars kronor sträcka sig mäkta stolt och med början till fullmogna härligt röda äpplen. Ett intilliggande kärr, där vackert vita utslagna näckrosor ses sida vi sida, omgivna av flygande trollsländor och hoppande vattenlevande insekter.
Ett Ödetorp, en fantastiskt vacker trädgård med omnejd och dess olösta historia; en minnesbild som etsat sig fast – tillika förevigad i mitt ögas inre lugna vrå.
Minnen liksom kärleken är Guds gåva till oss.
Anette Westermark
Församlingspräst Kila & Gillberga