Sture, 78, totalrenoverar gammal Säfflebåt: ”Var i uselt skick - köpte den ändå”

I över ett år har båtfantasten Sture Thörner, 78, jobbat på att restaurera en gammal träbåt byggd i Säffle på 50-talet. Efter många timmars arbete är båten nästan färdig.

– Det är ett hantverk som inte går att lösa för pengar.

Så länge han kan minnas, har Sture haft ett stort intresse för båtar. Redan när han var 15 köpte han sin första båt – en gammal träbåt som fanns på Ekenäs. Därefter har intresset bara växt sig större, och genom åren har han byggt och renoverat flera olika sorters båtar. Bland annat har han byggt två båtar helt från grunden; en i stål och en i plast, samt renoverat en tidigare träbåt.

– Nu har jag bara fyra båtar, säger han skämtsamt.

En riktig raritet

Man kan med andra ord säga att Sture är lite av en mästare när det kommer till båthantverk, och när ST är på besök för att få se hans nyaste renoveringsobjekt – en gammal träbåt byggd i Säffle – visar och berättar han med stor entusiasm om båtens historia.

– Det här är en raritet ska jag säga dig. När jag köpte den var den i uselt skick. Den hade inte varit lackad på länge och då sväller trät, och skruven lossnar, säger Sture.

Båten, vars nuvarande namn är Dunkas, är ursprungligen byggd år 1956 på Säffle båtbyggeri. Beställare var Venerns Seglationsstyrelse i Åmål. Då hette den VS3 och användes av en snickare som bland annat åkte runt och servade märken på sjön. Den är dessutom ritad av en av Sveriges mest kända båtkonstruktörer, Ruben E. Östlund, berättar Sture.

– Under 1960-talet, när jag var i tjugoårsåldern, fanns båten fortfarande kvar i Säffle. Då ägd av skutskeppare Oskar Lurén och hustrun Klara, vilka också döpte båten till Dunkas. Oskar hade den förtöjd vid Stenmagasinet, ungefär vid gångbron, där det var båtplatser förr i tiden. Jag var ofta där och pratade med honom och fick höra skrönor från när han seglade under krigsåren i Europa.

Efter att Oskar sålde Dunkas, har den hunnit avverka ett antal olika ägare i bland annat Dalsland, och efter en tid hamnade båten i Stockholm. Där blev den dåligt underhållen och motorn gick sönder, men som tur var inte originalmotorn.

– Efter Oskars bortgång såldes båten till familjen Fransson i Dalbergså, vilka bytte ut originalmotorn till en dieselmotor och magasinerade originalmotorn, som också är byggd i Säffle på Seffle Motorverkstad, säger Sture.

”Allt i livet är en slump”

Sture fick nys om att båten var till salu när han tillsammans med sin fru Eva åkte på spelmansträff i Dalbergså, och båten kom på tal. Vid den tidpunkten fanns den alltså i Stockholm.

– Då sade Bertil ’köp den du så ska du få tändkulemotorn’. Så jag for upp och tittade på den. Den såg ju eländig ut, men jag köpte den i alla fall.

Vad var det som gjorde att du ville ta dig an den?

– För jag kommer ihåg den sen jag var liten. Sen är det så ovanligt med träbåtar. En plastbåt som kostar miljoner ser inte folk, men en träbåt väcker något. Det är ett hantverk som inte går att lösa för pengar.

När båten och motorn väl var hemfraktade till Sture på Värmlandsnäs, visade det sig finnas flera originalhandlingar till den redan unika båten. Sture berättade nämligen om sitt fynd för kompisen Kent Olsson, som har Säffle marinmotormuseum. Han hade fått en kartong med dokument av en kvinna som drev affär i det gamla båtbyggeriet, strax innan det brann ner år 1996.

När Kent fick veta att Sture köpt tillbaka Dunkas, tittade han i kartongen och fann då originalritningen till båten samt en omfattande arbetsbeskrivning om hur båten var byggd.

– Allt i livet är en slump och detta var nästan för bra för att vara sant – att originalmotor och originalhandlingar finns och att det är en så känd konstruktör som har ritat den. Det är en pärla! Det finns de som tycker att jag ska försöka få båten K-märkt, säger Sture.

1700 timmar

Vid ungefär den här tiden förra året anlände båten till Värmlandsnäs och ett år senare står den nu och guppar i vattnet, nästan helt klar. Men den har krävt många timmar och en hel del material för att rustas upp. Bland annat 35 liter linolja, 20 liter fernissa och diverse ekbrädor och plank.

– Jag har bytt ut nästan allt trä där bak och överdelen på vänstra sidan, sen hade en tidigare ägare sågat sönder och hackat ur hål i mycket av trät för att få in kylskåp, toalett och högtalare.

Hur man kan missköta en så fin båt har Sture svårt att förstå, men efter cirka 1700 timmars arbete är båten nu så gott som återställd till sitt originalskick, inklusive originalmotor.

– Nu är allt trä som var dåligt utbytt och inredningen ser ut som den gjorde från början. Det är ju underbart härligt!

Målet var att hinna få båten klar till Trafikens dag i Säffle, och som önskat gick den första turen efter iläggningen till kajen vid Medis, där föreningen Seffle-Motorn årligen visar upp tändkulemotorer från den gamla Säfflefabriken.

Vad fick du för reaktioner?

– Alla ser så muntra och glada ut när man kommer åkandes vettu! Den går som en svan på vattnet, så det var en riktigt fröjd att få visa upp den. Att en tändkulemotor sitter där den ursprungligen gjort sitt jobb är ganska sällsynt.

Sture har fortsatt att leva båtliv i den gamla träbåten under sommaren och även gjort den beboelig. Det finns ett litet pentry och en kyl, som utgör sätet till det främre rodret. Det finns även ett mindre sovutrymme längst fram, där han har specialbyggt ett nedfällbart bord.

– Jag höll på så in i helsike för att en skulle gå att bo i. Du vet att när man tycker om båtar – det blir hela ens liv. På sommaren lever vi båtliv och om vintern fantiserar vi om det, ler han.

Trots alla timmar som Sture har jobbat i verkstaden både dag och natt, har han rakt igenom njutit av renoveringsprocessen. Hårt arbete skrämmer honom inte det minsta.

– Jag älskar att jobba! Bara det är något som intresserar mig så känns det inte alls jobbigt – det är vitaliserande.

Vad har varit roligast med den här renoveringsprocessen?

– Sammantaget är det nog alltihopa och att få den klar.

Har du stött på någon utmaning?

– Ju jävligare det är desto roligare är det, skrattar Sture och fortsätter:

– Nej men utmaningen har varit att få den färdig i tid så att jag kunde visa upp den på Trafikens dag där i maj. Jag höll på tio till tolv timmar om dygnet i verkstaden. En gång vaknade sonen till och trodde att jag hade glömt släcka lampan så han gick ut för att göra det, men då stod jag ju där och grejade klockan tre på natten.

En sista fråga: varför Dunkas?